Vi samler op, taler ud, og hvad fanden det nu hedder.

Spleen United @ Den Grå Hal, København 24-02-2012

2012-02-25T23:56:00.002+01:00

Jag tänkte egentligen bara skriva följande:
Sommaren 2009 såg jag Spleen United live i Odense. Jag var där för att se Kaizers, och Spleen spelade efter dem, vilket jag var måttligt intresserad och imponerad av. Om jag inte minns fel var min spontana kommentar "errr" och ett par ögonbryn så höjda att de kunde ha flugit iväg. Ett halvår senare ramlade jag över bandets två plattor Godspeed Into The Mainstream och Neanderthal, och efter en genomlyssning kunde jag ha gått över lik för att få ha kunnat skruva tillbaka tiden sex månader. Alternativt borde jag bara ha begått hederssjälvmord.

Efter gårdagens utsålda konsert i Den Grå Hal känns hederssjälvmord åter aktuellt.
Alltså: Förlåt Spleen United, förlåt världen och förlåt alla jag känner för att jag någonsin tänkt en negativ tanke om Spleen. Att de är ett av Danmarks bästa band har jag alltså redan kommit underfund med sedan en tid, men nu vet jag också att de är ett av Danmarks bästa liveband, och jag anser att alla som inte håller med mig är *trumvirvel* dumma i huvudet. Jag skulle bli en sådan otroligt bra recensent. Och som alltid annars: Dansk musik > svensk musik.

I och med detta hoppas jag nu ha återupprättat min heder till den grad att mord inte längre är aktuellt, så tack och hej och over and out för nu.

22 @ Camden Barfly, London, 10-02-2012

2012-02-12T16:56:00.004+01:00

Efter en snabbvisit till London (för att se ett norskt band - hurra för logik!) är jag åter på hemmaplan, och att påstå att det varit några grymma dagar vore en smärre underdrift. Jag var i stan vid 11-tiden på fredagen, där jag sammanstrålade med en trött men glad Josefine. Vi inledde med någon timme på Imperial War Museum, där jag övervägde att bygga bo i avdelningen om andra världskriget. Jag övervägde också att krossa några glaskupor och diskret plocka med mig varenda medalj, vapen och uniform inom synhåll, men det blev inte riktigt av. Jag lyckades även precis hejda mig från att pipa och klappa i händerna som ett barn när jag rörde vid en del av det plan som Rudolf Hess flög till Skottland. Frisk, kvinnlig och onördig är mina ledord.

Efter att ha fnissat i en timme åt årets mest politiskt inkorrekta skämt åkte vi ut till Josefines väninna Elena och hängde, innan vi begav oss till Camden. Före 22 spelade ett australiensiskt band vid namn Me, som lät mer Muse än Muse själva, men de var dock också enormt bra. Sedan var det dags för 22, och det var väl "you had me at hello" över den spelningen. Energiskt? Jo, en aning, och bandet var precis lika grymt och tight live som jag förväntat mig. Förvånansvärt kort setlist - om än väl sammansatt - på 7 eller 8 sånger, så jag hoppas få höra lite mer på Londongiget i maj. För dit ska jag. Om plånboken inte hinner mordhota mig innan dess, alltså.

Det blev öl, och eftersom jag och band bara är en fungerande kombination när de står på scenen, så ägnade jag 40 minuter åt att stirra ned på mina skor och försöka anta skepnaden av en detalj i inredningen. Kände mig social och bekväm. Men sedan sa jag faktiskt hej till Magnus och Mats och insåg att OK, de var visst trevliga och inte så livsfarliga. Natten fortsatte med mer öl med mer roliga människor, och slutade för min del med en tidig och blott salongsberusad hemgång runt 4-tiden. Vi sov några timmar, sa hejdå till Elena och spenderade de resterande tre timmarna på Starbucks och ett nätcafé. Det jag sett av London är alltså caféer, en klubb och ett krigsmuseum, och nämnde jag att det mest intressanta i övrigt var tunnelbanestationen som Mind The Gap i MW3 måste vara modellad efter? Man är ju så jävla turistig av sig.

I skrivande stund sitter jag hos Markus och kraxar och snorar för glatta livet. Eftersom jag som bekant inte har tillstymmelsen av immunförsvar är fyra timmar på flyg = döden för mig, och de närmaste planerna är nu därför att smitta ned honom och alla som rör sig i min närhet. Skadeglädje och den enda sanna glädjen, ni vet. På fredag ska jag se Rammstein för första gången i livet, och jag vet redan nu att det kommer att bli en av de bästa konserterna jag någonsin sett. Fuck yeah.

Folk som inte är så krigsromantiskt lagda, inte får mentala orgasmer av nazigrejer, inte börjar skaka av "HERREGUD, DETTA ÄR SÅ STORT"-känsla av att ta på Rudolf Hess' flygplansmotor, och helt enkelt inte förstår sig på min ohälsosamma fascination för krig - ni kan sluta titta precis... HÄR!

Tyske Ludder @ Das Bett, Frankfurt, 04-02-2012

2012-02-05T16:21:00.003+01:00

Då var man åter hemkommen till Falun och -21 efter att ha spenderat gårdagen i ett inte fullt lika kallt Frankfurt. Eller, om man så vill, "efter att ha spenderat gårdagen på Arlanda och Kastrup pga. tidsmarginaler för att jag inte direkt litar på SJ under perioden oktober-april". Men nog om det. Väl framme hittade jag på en Malin på den fulaste flygplatsen jag sett, varpå vi tjattrade/skrattade/lät som man gör när man inte träffats på över ett år. Åkte till Malins couchsurfing-kompis och vinade, innan vi bytte om till klänning, tunna strumpbyxor och pumps för att bege oss ut och köa en timme i -10. Vi överlevde med vodkans magiska hjälp, släpptes in, hittade på några roliga tyskar att hänga med, ölade. Och sedan blev det Tyske Ludder.

Jag talar inte tyska och kan erkänna att jag inte förstår mycket av Tyske Ludders texter. Det kom jag till insikt med först i år när jag lyssnade på Bastard för säkert tvåhundrade gången, och plötsligt hörde "fotze" nämnas. Något jag dock också kommit till insikt med är att de faktiskt får sjunga om vad fan de vill, för bra musik kräver ingen språkförståelse. Och bra musik är Tyske Ludder, särskilt live. Det är så kontrollerat, så kraftfullt och så jävla snyggt, både metaforiskt och visuellt. Det är möjligt att det inte är så svårt för ett provokativt och militärinspirerat band att få mig på fall, fröken Camilla Krigsromantiker Jonasson, men å andra sidan verkade inte heller den övriga publiken klaga. Tung ljudbild, aggressivitet och högt tempo är en jäkligt bra kombination, och det får ju ses som positivt när man inte vet om man ska dansa, röja eller bara dö över hur perfekt allt är.

Efter spelningen och efter att jag runnit bort (varför har alla klubbägare en fetisch för dålig ventilation?) blev det öl. Jag fick en hoodie från merchen av en full kille som klängt på mig hela kvällen - "om jag inte får ge dig en puss så måste jag få ge dig NÅGOT annat" - och sedan blev det mer öl. Mycket öl. Runt femtiden drog vi oss plötsligt till minnes om att våra plan hem gick strax efter 7, varpå det blev ett väldigt hastigt hejdåkramande, en ännu hastigare reträtt efter vårt bagage och en jävligt hastig taxiresa till flygplatsen. Jag dog på planet långt innan avgång och vaknade i samma sekund som vi touchade ner på Arlanda, och jag trodde i vanlig ordning att vi kraschade och att jag skulle dö. Kul.

Har just ridit Anna och ska snart till herr pojkvän, men först och främst återgå till att dö. Dels för att jag glor på Schindler's List och vill krypa ur skinnet över 1) alla SS-uniformer, 2) Ralph Fiennes och framför allt 3) Ralph Fiennes i SS-uniform, men mest för att jag är lika pigg som om jag suttit på Guantanamo i en månad.
Nästa vecka blir det förhoppningsvis London ihop med Josefine, konsert med 22 och en fri dag där jag tänkte göra ett besök på Imperial War Museum och... tja, inte så mycket mer, faktiskt. Men tills vidare, alltså: Dö.

Nu kommer alla norska läsare säga "JA, VI HAR SETT, HÅLL KÄFTEN OM DET NU FÖR HELVETE".

2012-01-15T10:49:00.001+01:00

Men det är ju så fantastiskt gjort att jag måste tillägna en bloggpost till det.
Text- och videolänk i bilden.

(Men VG, ni kunde gott ha omnämnt bandet som Terje faktiskt frontar, och skrivit "Skambankt-sångaren" istället för "Kaizers-gitarristen".)

Att misslyckas med att vara mainstream.

2012-01-05T19:01:00.001+01:00

Jag tänkte inte vara sämre än att följa den berömda strömmen och skriva ett uppsummerande inlägg om det gångna året, men saker och ting tenderar ju som bekant sällan att gå som jag planerat. Så mycket fick jag för att klicka på Bloggers nytt inlägg-flik med ett nöjt leende á la "hehe, NU JÄVLAR". Men det blir väl lätt så när man inte heter Håkan Juholt eller Matthias Rath, man orsakar helt enkelt inte så många uppseendeväckande saker i livet att man måste tala ut om hur det känns att vara hatad av var och varannan människa.

Vi kan väl därför nöja oss med att säga så här: 2011 var året då jag träffade Andy Fletcher, vilket alla som någon gång befunnit sig inom en radie av 80 mil från mig redan bör vara väl medvetna om. Om jag hade fått en stroke av chocken och dött samma natt hade det inte gjort något, inte ens om jag varit religiös och därmed varit övertygad om att jag inte bara dött utan också brunnit i helvetet. Jag är ledsen, alla creddiga människor där ute, men jag avser att vara starstruck över den där augustinatten för resten av mitt liv.

Jag har varken några planer eller förhoppningar om 2012, eftersom jag kan känna att det är lite naivt att tro att man är en ny människa så fort klockan slagit 00:01 den 1 januari. Det enda jag egentligen vet är att jag går mot ett psykiskt friskt år utan att drabbas av varken PSD eller akut panikångest, för i år tänker jag nämligen inte göra om misstaget att se Alice In Videoland eller Bob Dylan live. Därmed bör jag inte behöva oroa mig för att hamna på tvångsvården, alternativt i fängelset efter ett ovanligt rått mord på en eller fler musiker.
Inte heller lär jag spränga några trumhinnor med ytterligare "MEN FÖR HELVETE"-vrål, eftersom spelvärldens bästa antagonist och protagonist redan gått och dött i Modern Warfare 3, jävla Infinity Wardfittor. Framtida MW kommer liksom inte att kännas så engagerande utan en psykopatisk Makarov och en allmänt fantastisk Soap, så nu kan väl de Hörselskadades Riksförbund andas ut.

Annars blir det nog som det brukar, det vill säga att jag med jämna mellanrum lär vilja skicka hästen till Scan och resten av världen till koncentrationsläger. Jag har också redan spenderat alldeles för mycket pengar på konsertbiljetter, så även det här året kommer ni att få utstå en massa konsertbabbel som ingen utom jag själv bryr mig om. Jag förstår att ni ramlar av stolarna av glädje. Dessutom har jag mördat mitt sociala liv genom att köpa ett PS3, så härifrån kan det väl bara gå nedåt. Man ska vara som man blev när man inte blev som man skulle, det är visst enklast så.

Världens sexigaste band (MUSIKALISKT, OK?). Frankfurt. Fyra veckor. Fyyrrra veckorrrr. Sug på den.

Maroon 5: Good music can be so hard to find. Camilla: Skrik, skratt.

2011-12-19T18:17:00.004+01:00

Jag tycker att musik är det bästa som finns, om någon blind/döv/förståndshandikappad person mot förmodan missat det. Jag kan dock också tycka att musik även är det värsta som finns, även om jag föredrar att inte vara så himla mainstream i mitt hat och sparka in öppna dörrar.

Liksom, ja, vi fattar alla att Takida, Nickelback och all annan "kolla våra skillz på elgitarr <3"-pop är gjord av efterblivna för efterblivna. Ja, vi vet att Per Gessle är satan. Ja, vi som inte brukar se artister i köpcentrum är införstådda med att Chris Medina är ett peckel som skor sig på sin hjärnskadade flickvän. Ja, vi är medvetna om att Idoldeltagare är just Idoldeltagare och inte nästa David Bowie. Ja, det är jättekul och nyskapande och creddigt med 83714 memes och skämt om Justin Bieber och Rebecca Black, jag tror precis att 2010 och det tidiga 2011 ringde och ville ha både er och skämten tillbaka.

Därför tänkte jag bjuda er på en liten positiv, gullig och fullständigt objektiv textsamling, om alla de andra, inte lika självklara människorna som med sin blotta existens lyckas förpesta hela min vardag. Spola PMS-skämten, man behöver inte vara på dåligt humör för att vilja begå våldsbrott efter att ha utstått P3 eller Rix FM i en timme, man behöver bara vara vettig. Och ja, jag har själv lyssnat på fler av de här artisterna förr. Vi har alla haft våra förvirrade perioder i livet.

------------------------------------------------------------------------------------

• Maroon 5. Bortsett från musiken vill jag säga: Kära sångare, må du aldrig bli radiopratare eller röstskådis. OK, jag skulle möjligen kunna tänka mig dig som skådis till Nasse i Nalle Puh. Inte bara för att din röst är som gjord för honom, men också för att han är en fruktansvärt irriterande och onödig karaktär. Ni har alltså mer än en sak gemensamt.

• Alice In Videoland. Nej. Bara nej.

• Robyn. Jag tycker inte om barn och fjortisar. Jag tycker ännu mindre om vuxna människor som både sjunger som, ser ut som och beter sig som just barn och/eller fjortisar.

• Melissa Horn, Anna Ternheim, Lykke Li, Annika Norlin, Laleh, och alla andra dylika, inåtvända sångerskor som är SÅ SVÅRA, SÅ DJUPA, SÅ KÄNSLOSAMMA, SÅ SÅRADE och SÅ UPPFYLLDA AV SIG SJÄLVA. Passa er så att ni inte blundar så mycket när ni sjunger att era ögon trycks in i era hjärnor och försvinner.

• Jonathan Johansson, Joel Alme, Nordpolen, och alla andra ensamma, manliga, svenska popsångare som kan ta ett ackord på gitarr, vara pseudokänsliga och se ut så här på pressbild: :-(

• Armand Mirpour kvalar eventuellt inte in bland de övre nissarna eftersom jag tack gode gud aldrig sett människan, så han får en egen avdelning. Jag tror dessutom aldrig att jag blivit så förbannad över hur usel en sång kan vara förrän jag hörde hans "I am a volcano and I låter som every single menlös swedish pop artist som ever spelats på ondskans näste, P3"-trall.

• Bruce Springsteen. WTF, världen?!

• Bob Dylan. Världen, WTF?!

• Adele. Jag kan också skrika och yla med en bruten röst, men eftersom jag till skillnad från dig tänker på mina medmänniskors hörsel, vett och sans ger jag fan i det.

• Alla andra kvinnliga sångerskor som jag inte redan kräkts verbalt på. Sorry. Det är ingen manschauvinistisk principsak, jag klarar bara inte av kvinnliga sångröster. Det är dessutom fullt möjligt att även James Blunt bör nämnas i den här kategorin.

• Lars Winnerbäck. Därför att... därför att. Det är väl lite syndrom av "SÅ SVÅR, SÅ DJUP, SÅ KÄNSLOSAM, SÅ SÅRAD och SÅ UPPFYLLD AV SIG SJÄLV" här också. Å andra sidan, om Lasse inte funnits och aldrig skrivit Ett Sällsynt Exemplar, vilka texter skulle då alla unika små popbrudar tatuera in? Ni vet, de som också är SÅ SVÅRA, SÅ DJUPA, SÅ KÄNSLOSAMMA, SÅ SÅRADE och SÅ UPPFYLLDA AV SIG SJÄLVA.

• Carl och Viktor Norén, jag håller inte direkt isär dem bortsett från att den ena är rätt snygg och den andra är det inte. Vi kvinnor borde objektifiera mera. Hur som helst. Musiken. Jag kan köpa Sugarplum, men jag kan inte köpa två separata solokarriärer som låter exakt som Sugarplum men tio gånger tråkigare.

• Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray. Vi hade Snook, som jag kan tycka var en rätt kul grupp. Nu har vi två killar vars slätstrukna helvete till menlös svensk pop låter exakt, EXAKT, likadan. Jag förstår fortfarande inte varför vissa festivaler i somras bokade båda två när de kunnat spara pengar genom att bara boka den ena, ingen hade ju ändå märkt någon skillnad.

• Crystal Castles. Jag läste en intervju med sångerskan där hon sa "ibland skriker jag bara". NO JÄVLA SHIT HÖRRÖDU.

------------------------------------------------------------------------------------

Det här är för övrigt den enda juldoftande musik mina öron frivilligt kommer att utsätta sig för i år. Kan musik vara sexig så är det definitivt tysk aggrotech som är det über alles.

Jag tänkte annars avsluta med en oxymoron genom att önska er alla, särskilt alla småbarnsföräldrar, en god, stressfri och smal jul! Vi hörs väl igen när jag följt strömmen och kladdat ihop sammanfattning av året, som i vanlig ordning lär få er allesammans att ramla ur sofforna av intresse. Den här gången tror jag faktiskt att jag ska kunna klämma in lite positiva händelser också, så om inte annat får ni väl ett kollektivt slaganfall och dör av chock istället. Så många möjligheter, så lite tid.

För övrigt ser jag mig som en ganska sansad person, men jag skulle med glädje hugga av både min egen och andras högerarmar för att få se Skambankt en gång till, typ, nu genast, men det har väl alla inom 570 mils radie redan fått med sig utan att jag behövt säga något.

Skambankt @ Only 1, Klepp 17-12-2011

2011-12-18T19:15:00.002+01:00

Det här kommer, rent ordmässigt, att bli det fattigaste inlägget jag författat på ett bra tag. Jag har dessutom inte så mycket som en vettig bild eller video att dela med mig av.

Men vad jag tänkte framhålla är att jag inte vet något finare eller bättre än Skambankt, och jag vet uppriktigt sagt inte vad jag skulle ha för ihållande ljuspunkter i vardagen utan dem. Från sekunden de äntrade den lilla scenen på Only 1 igår stod jag med ett genuint okontrollerat leende på läpparna, och det speglade det enda jag kände under resten av deras spelning. Total och kravlös lycka.
Objektivt sett var det här dessutom tveklöst en av de bättre konserterna.

Sist jag hade det så här bra var nog i december 2010. Innan igår var det nämligen den senaste gången jag såg Skambankt. Nu har jag ingen aning om när nästa spelning sker - det vet nog ingen - men jag kan lova att jag redan börjat se fram emot den.

Ett inlägg som varken berör Marcus-Jävla-Birro, stenkastande vänstertroll eller Juholts pudelkennel.

2011-12-11T18:15:00.001+01:00

Idag är det på dagen en månad sedan jag sist gav några livstecken ifrån mig på min väl omhändertagna blogg. Har liksom inte känt att jag haft så mycket att skriva om, då jag utgått ifrån att allmänintresset är ganska lågt för hur länge jag suttit och svurit framför veteran mode på Modern Warfare 3, eller hur ofta jag dragit upp knäna till hakan och autistgungat över Lalehs grova våldtäkter på den svenska radion.

Men vad som hänt sedan sist är väl att det blivit vinter även i år - något som tydligen chockar samtliga medier samt 90% av Sveriges bilkörande befolkning - och som vanligt har jag välkomnat detta faktum genom att yttra diverse könsord medan jag elegant satt mig på arslet i tid och otid, dock mest i otid. Jag är förvånad över att jag ännu inte blivit inbjuden som gästföreläsare i valfri kurs för mental träning och positivt tänkande.

Men det finns faktiskt ett ljus mitt i mina inte alltför långt gångna planer om att emigrera till Kalahariöknen, och det stavas förstås konserter. Mer bestämt stavas det Coldplay, Rammstein, Marilyn Manson, Spleen United och Skambankt (och Metallica och Seigmen och Front 242 och In Flames och 22 och Nephew och säkerligen en hel del annat). Ja, och så lite Kaizers på ett hörn, man ska ju vara snäll när det snart är jul. Det må också vara sex respektive åtta månader kvar tills jag får se Coldplay och herr Manson för första gången någonsin, men det är ändå något som förhoppningsvis hindrar mig från att begå självmord när jag ligger på rygg på någon isgata med en blå röv, krossad mobil och halva Lapplands snömängd innanför jackan. Jag inledde ju vinterns första halkdag med att inte bara flyga åt helvete utan också slå nacken i ett järnräcke, så härifrån kan det väl bara gå stadigt nedåt.

Men innan jag kommer klivande med stilettklackar på första bästa isfläck, gör en dubbel saltomortal i backen och får leva med att vara en grönsak för resten av livet, ska jag hinna dra till Norge och se Skambankt. Precis, ni läste rätt: Skambankt, bitches, nu på lördag. Suck on it.

När man uppdaterar för första gången på en månad, och då gör det om Kaizers. FML.

2011-11-11T02:02:00.008+01:00

Så har då Kaizers andra del i Violeta Violeta-trilogin släppts, och min spontana känsla efter en genomlyssning är: Varför inte? Jag hade ärligt talat låga förväntningar efter Tusen Dråper Regn och Drøm Videre Violeta, men för all del. Det låter okej. Som helhet slår det inte Vol. 1's toppar i framför allt Philemon Arthur, Psycho och En For Orgelet, men det är ändå okej, och detta kommer från någon som det senaste året spytt galla över allt som haft något med Vol. 2 att göra och 98% av allt som haft något med Kaizers att göra.

Jag gillar att bandet dels flirtar lite mer med sina tidigare influenser än de gjorde på Vol. 1, och dels att de tagit in en hel del nya inspirationskällor. Så influenserna spretar, vilket dock även ljudbilden gör. Wtf ÄR detta?
Något annat negativt är att de har blivit väldigt mycket... rock'n'roll. Rättare sagt, det låter som om de försöker bli väldigt mycket rock'n'roll, vilket inte känns eller låter helt naturligt, och jag kan stundtals känna att Kaizers är på väg att tappa än mer av sin identitet än de redan gjort.
Det positiva är att jag tror att fler av de här sångerna har potential att bli riktigt bra live (nej, jag har inte orkat se Øyakonserten), vilket de bevisade redan i Bergen med den outstanding Faen i Båten. Jag gillar rock-Kaizers, och framför allt live, men jag börjar oroa mig för att det kommer bli lite för mycket av den varan nu.

Något annat jag antar att det kommer att bli för mycket av på scenen är en mongoleende Janove som slår skiten ur sin koskälla i var och varannan sång. Det har jag i alla fall fått med mig från Øya.

Jag tänkte avsluta följande ovanligt positiva text om Kaizers med ett lika uttömmande och givande sång-för-sång-omdöme som jag brukar göra. Varsågoda. Nu ska jag sova i väntan på att Live @ Spektrum-DVD:n ska dimpa ner i min brevlåda imorgon. Spektrum var nog den mäktigaste konserten jag någonsin sett med Kaizers, så fan ta produktionsbolaget om den här live-DVD:n blir lika dålig som Vega blev.

1. I ett med verden
Bra sång i grunden, men känns fruktansvärt identitetslös. Koskällevarning.

2. Støv og sand
Tråkig och repetitiv, dock lyssningsbar.

3. Tusen dråper regn
Är ju inte längre ny, men sure. Gillar fortfarande gitarrslingan i introt/mellanspelet.

4. Drøm videre Violeta
NEJ. BAD KAIZERS, BAD! STAY! Okej, det är inte lika illa som Hjerteknuser, men det är ändå inte okej.

5. Far til datter
Okej, jag är lättköpt. Eftersom jag får väldiga vibbar av det tidiga Kaizers, som jag i egenskap av pretentiöst "det var faaan i mig bättre förr"-fan älskar, så får den cirka +++++++++.

6. Faen i båten
++++++++. Trots att jag tror att någon tittat för mycket på Batman.

7. Gresk komedie
Småtrist, fast jag tror dock att jag kommer ha ändrat uppfattning om den inom en sisådär två-tre veckor.

8. Silver
Den känns lite som Vol. 1's Diamant Til Kull, det vill säga skittråkig, men jag misstänker att den också kan bli precis som Diamant Til Kull, det vill säga helt plötsligt fantastisk efter att man indoktrinerats med den live några gånger. Säger varken hiss eller diss än.

9. Domino
Sa jag tråkig och repetitiv? Ja, det gjorde jag visst, men då gör jag det igen.

10. Den romantiske tragedien
Nej, för helvete.

...och med allt detta sagt vill jag även framhålla att jag är för tvångssterilisering, eventuellt i kombination med koncentrationsläger, för alla som skriver "Happy St. Kaizers Day!". Dö. Bara gör det.

Moshi moshi och tjing tjong, för helvete.

2011-10-08T03:09:00.005+02:00

Egentligen har jag gjort så många facepalms, nästan head-desks, att jag inte borde orka bry mig ytterligare. Men det gör jag. Jag syftar på den nu tyvärr välkända Patrik "någon-dog-och-gjorde-mig-till-den-lättkränkta-kungen-över-alla-asiater" Lundberg. För jag tycker inte om när människor direkt eller indirekt lägger ord i munnen på mig, och jag tycker ännu mindre om när denna journalist tar rollen som någon sorts självutnämnt jävla språkrör för samtliga individer av min etnicitet.

Det grinas om Kinapuffsrasism hit och sexuella fördomar om asiater dit (det är väl inte ens fördom, utan bevisat genom undersökningar att den genomsnittliga kuklängden hos östasiatiska män de facto är betydligt mindre än t.ex. hos nordiska män?). Att teckningen på Kinapuffarna nu snart är ett minne blott har väl inte undgått någon, men andra människor reagerade med all rätt negativt på Patrik Lundbergs utspel, varpå en krönikör på Aftonbladet tog hans parti och menade att vita människor som tillhör normen inte har någon rätt att definiera rasism. Nu är det ett totalt idiotiskt resonemang, men jag undrar då i sådana fall varför exempelvis mina åsikter inte väger lika tungt som Patrik Lundbergs.

Jag är inte bara en asiat, som enligt Patrik Lundberg förväntas vara bra på bland annat matte och pingis, utan en asiatisk kvinna, som enligt Patrik Lundberg i allmänhet ses som ständigt kåt och villig. Själv har jag aldrig någonsin, inte en enda gång under mina snart 23 levnadsår, fått höra att jag är en hejare på matte, duktig på pingis eller kåt på allt och alla. Inte heller har jag hört några "kolla, en kines!" bakom min rygg, jag har aldrig varit rädd för att ha en kamera runt halsen (och har aldrig blivit fnissad åt när jag haft det), jag ser ingen rasism i den gula gubben på Kinapuffspåsarna, och jag anser inte att skämt om asiater är "rasism" som "går obemärkt förbi".

Alltså: Minoritet. Utanför normen. Menar att allt som Patrik Lundberg kallar rasistiskt inte är rasistiskt.

Så när får jag vara med i Debatt, gråta ut i P3 och snörvla lite till i Helsingborgs Dagblad? När får jag uttrycka hur fördomsfritt och... ja, missförstå mig rätt, men svensk jag alltid blivit bemött som? Kan jag få delge min teori om att det knappast är fördomar som orsakar att asiatiska män inte är var nordisk tjejs våta sexdröm, utan snarare att asiatiska män inte är vanligt förekommande i vår populärkultur (som ju tenderar att ha ganska starkt inflytande på vad vi finner attraktivt)? Eller är det så att mina åsikter inte väger lika tungt i sammanhanget, när jag inte upprörs och blir kränkt av "rätt" saker? Anses jag kanske hysa ett ännu värre förakt mot de asiatiska männen än de svenska tjejerna gör, när jag själv i egenskap av korean inte heller tänder på asiatiska män? Motivera gärna varför endast den kränkta delen av en minoritet ska få definiera rasism, är ni snälla, jag väntar fortfarande på att få höra åtminstone ett bra argument.

"Men bara för att du upplever att det inte är rasism, så betyder det ju inte att...". Nej, och det har jag för i helvete inte påstått heller, men vänd då för fan på det och använd det mot Patrik Lundberg också: "Bara för att du upplever att det är rasism, så betyder det ju inte att...". Och även om jag ska undvika att leka hobbypsykolog och sätta diagnoser över internet - finns kanske möjligheten att Patrik Lundberg, som uppenbart inte är särskilt tillfreds med sina yttre attribut, lider av något närbesläktat till dysmorfofobi? Om andra människor kan inbilla sig äcklade blickar och förakt på grund av missnöje över en näsa, hår eller läppar, varför skulle inte någon som upplever sig påhoppad för sin etnicitet - som han upprepade gånger uttrycker starka komplex för - vara drabbad av något liknande?

Jag har aldrig skämts över mitt etniskt östasiatiska ursprung. Jag hade hellre varit en lång, nordisk blondin med blå ögon och stora boobs av den enkla anledningen att jag tycker det är finare, men jag har aldrig skämts för att avvika från den etniska normen. Inte förrän Patrik Lundberg öppnade käften, vill säga. Och om jag snart opererar mig så vit att Michael Jackson roterar tillräckligt i sin grav för att alstra energi åt hela Falun, då är det den där jävla Patrik Lundbergs fel. Det kan ni hälsa honom när min näsa smulas sönder och ramlar av.

Ja, jag hade kunnat skriva något bättre. Vårdat språket, varit mer konstruktiv. Det skiter jag högaktningsfullt i. Om Patrik Lundberg, som uppenbarligen har tiofaldigt svårare mindervärdeskomplex än jag (och det vill inte säga lite), får leka Marcus Birro x 20 och spy ur sig en massa totalt icke konstruktiv dynga i både TV, radio och dagstidning, så har jag fanimig all rätt i världen att ha en obegränsad omogen PMS-rant i min egen blogg.

Nephew & Turboweekend @ John Dee, Oslo, 19/8Nephew & Kaizers Orchestra @ Plenen, Bergen, 20/8

2011-08-22T13:08:00.004+02:00

Innan helgen var prioriteringsordningen på mina tankar följande: Turboweekend Turboweekend Turboweekend Nephew Turboweekend Turboweekend och eventuellt lite Kaizers också. Efter helgen ser listan ungefär likadan ut, med ändringen att Nephew/Bergen är lite mer närvarande och högre prioriterade.

Men först ut var alltså Oslo, där jag var i sällskap av Skandinaviens elit Josefine, Anette och Lily. Skandinaviens musikaliska elit minus Skambankt var alltså också på plats, och Turboweekend fullständigt golvade mig med ännu en osannolikt energisk spelning. Jag stod och flinade som ett mongo både innan, under och efter giget, och jag är fortsatt helt fascinerad över det de kan åstadkomma som förband och på en liten klubbscen i Norge. Turboweekend är Danmarks bästa liveband alla kategorier, och tycker du något annat är du dum i huvudet. Hjärtliga hälsningar trevlig människa som respekterar andras åsikter.

Humöret var således på topp när Nephew klev på, och det var kul att äntligen få se dem live igen. Inga nyheter i den förutsägbara setlisten, men så var det också första giget efter ett uppehåll sedan mars. Absolut inte någon av de bättre konserterna jag sett med Nephew, men fortfarande bra och särskilt med tanke på omständigheterna. Det märktes att killarna tyckte det var kul att spela igen, och Oslopubliken tog som vanligt väl emot dem.

Efteråt hängde vi kvar en stund på John Dee. Josefine ropade en jätteseriös uppmaning om att Turboweekend borde bjuda på drinkar, innan hon upptäckte att de satt vid bordet bakom oss. Jag gnällde lite på Simons gamla vanliga anti-Sverige-babbel om Police Bells, varpå Kristian såg ut att få dåligt samvete och sa 42 gånger att det var Simons verk och inte hans. Lily fick sin setlist signerad och såg ungefär lika glad ut som om bandmedlemmarna försökte döda henne, och René kom smygande bakifrån och skrämde livet ur mig så att jag var en sekund från att armbåga honom i revbenen, och med andra ord var allt precis som normalt.

Love etc. ♥

Morgonen därpå bar det av till ett - håll i er nu! - REGNIGT Bergen. Josefine och jag hade julafton när Bergenhus Festning visade sig krylla av militärer som senare agerade vakter under konserten, och överflödet av män i uniform visade sig också vara det enda positiva med dagens arrangemang. Här syftar jag på det fantastiskt dåligt skötta insläppet - eller "FITTINSLÄPP!", som Josefine sa (vrålade) när vi rusade förbi de glada SPRINGER NI SÅ SLÄNGER VI UT ER-vakterna. Men vi dundrade in i kravallstaketet, till revbenens lycka, och min puls som innan insläppet varit 120/minut kunde slutligen gå ned.

I Bergen var Nephew alltså support till Kaizers, och vilken support. De var så bra att det knappt går att beskriva. Publiken var så bra att det knappt går att beskriva. Alla hoppade, alla klappade, folk som inte ens verkade känna till dem hängde med på rörelserna under Va Fangool. Stödet under En Wannabe Darth Vader var helt enormt, mäktigt, skithäftigt, kalla det vilket civiliserat eller ociviliserat lovord ni vill. För en sekund var det nästan som att se dem på hemmaplan i Danmark. Det var bara de 2000 Kaizershororna som falsettskrek "JANOVEEEEEE" som svar på Simons "vem i Kaizers tycker ni är snyggast då?"-fråga (själv tyckte han Terje), som påminde mig om att vi fortfarande var i Norge.

I övrigt är jag åter/fortsatt imponerad av den fullständiga kontroll Simon har på scen och över varje liten rörelse, ton, minspel och blick. Men allvarligt talat, herr Kvamm, angående den här bestående armbågen i sidan till Sverige: Så politiskt korrekt är väl ändå inte Sverige jämfört med Norge? Jag tycker förvisso att våra grannar i väst är 30 gånger trevligare än PMS-fallen som utgör 90% av vår egen befolkning, men mindre politiskt och moraliskt korrekt? Nähädu.

Oavsett. Efter Nephew armbågade jag min väg bort från kravallstaketet och knatade allra längst bak, där jag stod under hela Kaizers' konsert. Det var första gången på två år som jag inte stod längst fram, och det var såväl skönt som intressant att få se en Kaizerskonsert ur det perspektivet. Jag upplevde det som en helt okej spelning när det kom till bandet, och den 6500 man stora publiken bjöd på ett fortsatt fantastiskt mottagande. Bortsett från två nya Violeta Violeta vol. II-sånger var låtlistan tack gode gud ospännande, för hade de spelat Maskineri när jag för en gångs skull stod längst bak hade jag i tur och ordning skrikit, gråtit och begått självmord på plats.

Har varken videor eller vettiga bilder eftersom jag helt enkelt inte orkade lalla runt med kameran (vilket är väldigt synd, eftersom Janove tydligen ramlade från ett oljefat och jag hade skrattat i 20 minuter om jag sett det, ännu längre om jag fångat det på film), så ni som inte var på plats får helt enkelt skylla er extra mycket själva. Jag var där. Nephew och Turboweekend var fantastiska. You fail. Osv.

Andy Fletcher @ Train, Århus 05-08-2011

2011-08-08T11:15:00.006+02:00

Så kvällens största orosmoment var alltså om jag skulle lyckas hålla mig undan från René och Kristian för att undvika en pinsam situation. Det gick fantastiskt bra. Det första som hände när jag kom till Train innan insläpp var att jag såg dem båda komma gående mot entrén. Jag sprang därför in på en annan väg, och var SÅ nöjd med att jag lyckats avvärja faran i tid. Tre sekunder senare kom de gående runt hörnet där jag stod, och jag upptäckte att jag inte blir osynlig bara för att jag stirrar stenhårt ner i backen.

Kristian och Renés DJ-gig som North Ace var grymt. De fick igång den lite avvaktande publiken på ett förhållandevis bra sätt med mixer på bland andra The Wong Boys, Spleen United och Gorillaz, och det märktes att killarna hade kul på scenen. En timme senare var det dags för Fletch, som... ärligt talat var rätt trist. Han gjorde, milt uttryckt, ingen hemlighet av att allt var färdigmixat på förhand och det var förstås inte särskilt spännande att se på, men musiken och Depecheremixerna han körde var dock bra.
Avslutade på topp gjorde Kasper från Spleen United, och spelade även en ny Spleen-sång.

Efter spelningen blev det öl med René och Kristian med bekanta, men när jag glad i hågen klev in backstage satt även Fletch där, varpå jag ägnade 10 minuter åt att tappa tungan. Men så skulle han gå, och jag var bara tvungen att säga något. Så jag reste mig och presenterade mig, ursäktade töntigheten i det jag skulle säga, och berättade hur mycket Depeche betytt musikaliskt för mig och att det var en ära att träffa honom. Han frågade var jag kom från, och när han fick svaret Sverige tog han mina händer, pussade mig på pannan och på kinderna med ett "bless you", och tackade för mina ord och för att jag kommit dit.

Jag är normalt sett aldrig någonsin starstruck, men det mötet var verkligen enormt stort för mig.

Mitt tåg till Kastrup gick 9 på morgonen. Då var vi fortfarande vakna och fortfarande fulla. Efter två timmars sömn köpte jag nya flygbiljetter hem till söndagen, och låg resten av eftermiddagen död i gräset på Stella Polaris med Kristian och jag-ska-aldrig-dricka-igen-i-hela-mitt-liv-René. Jag var så trött att jag sa ungefär fem meningar på lika många timmar. Kände att jag måste lugna ner mig lite och sluta ta så mycket plats.
Senare på kvällen följde jag med killarna på Danmarks Grimmeste Festival, och fick bland annat beskåda en galet bra spelning med VETO.

Jag har med andra ord haft en riktigt kul, och lika spontant som oväntat ändrad helg. Nu är den närmaste planen att sova i sjuttioelva dagar innan jag åker till Köpenhamn på fredag och ser Kaizers. Med lite tur har jag vaknat till liv lagom till dess, men jag kan inte lova något.

De Eneste To @ Grøn Koncert,Odense, Næstved och Köpenhamn,22, 23 och 24/7 -11

2011-07-25T11:51:00.005+02:00

Det här var, mot alla odds, faktiskt rätt awesome.

Det var däremot inte inledningen på helgen, som inkluderade en avbockning från en okontrollerbar häst i torsdags, varpå jag slogs medvetslös och hamnade på sjukhus med en kraftig hjärnskakning. När jag så vaknade morgonen därpå och blev utskriven sa läkaren bistert "nu utsätter du dig absolut inte för ansträngning, höga ljud eller alkohol under de kommande veckorna". Nejdå, sa jag och åkte direkt ut till Grøn Koncert och köpte öl.

Några timmar senare stod vi på scenen med De Eneste To, skuffade runt till Nik & Jay (det var så dåligt att det blev roligt) och avslutade kvällen med en sömnlös natt, mycket skratt och rom och cola. Lördag och söndag åkte jag till Næstved och Köpenhamn och CP-sprang till scenen för att få uppleva Dúné och D.E.T. från första rad. Jag hyser vissa misstankar om att denna behandling av hjärnskakningen kan vara skälet till att jag nu ligger här med yrsel efter att ha kräkts i fem minuter. Å andra sidan kan det också bero på att jag fick Dúné-sångarens skrev upptryckt rätt i ansiktet, när han fick den briljanta idén att hoppa ned från scenen och klättra upp på kravallstaketet precis framför mig. Eller för den delen att Simon visade röven under Tester i Odense, vilket ledde till att vi som stod på sidan av scenen såg lite för mycket och utbrast i ett unisont "EWWWW".

Men De Eneste To var underbara och fortsätter imponera som liveband, och apropå grymma människor på scenen så är Stefan Kvamm helt klart min nya idol. Och jag älskar de förvånansvärt starka liveversionerna av sångerna - fast jag saknar Hell Yeah - och det blir ännu mer tydligt hur perfekt Simons och Peters så helt olika röster matchar varandra. I övrigt kärade jag ner mig totalt i den nya bekantskapen Dúné, och de kan räkna med att få se en hel del av mitt fula tryne på sin nästa turné.

Jag vet inte längre vad som sker med jobbet och Odense, för jag vet inte om jag vll sitta på en häst igen. Jag har slängts av, blivit ursparkad ur vagnar, gått omkull och skenat med kända och okända hästar tidigare, men det här var värre. Jag får ångestkrypningar i huden av minnet av den totala maktlösheten när jag insåg att jag inte kunde kontrollera hästen, och jag minns hela händelseförloppet alldeles för väl. Hur jag kastade all min vikt i tyglarna och drog, sågade och slet, men utan att få en reaktion, hur galoppen gick rasande snabbt, och hur jag bara gav upp och tänkte "nu dör jag" innan jag slog i marken efter bockningarna.

Nu vet jag verkligen inte. Jag vill inte ens sitta upp på Anna. Så vi får helt enkelt se.

Och jag vet att jag "borde" följa den berömda strömmen och uttrycka mina känslor över tragedin i Norge, men jag har inga ord. Det lilla jag kan säga har jag försökt säga till de människor i min närhet som behöver det, och det räcker så.

Kaizers Orchestra @ Putte i Parken, 09-07-2011

2011-07-10T00:56:00.032+02:00

Ibland är ju 12 sånger av några välbekanta norrmän precis det enda som krävs för att byta en ganska dålig period mot en väldigt bra dag.

Den inledningsvis och sedvanligt strama svenska festivalpubliken ville i slutändan förstås ha in Kaizers igen. Det är väl svårt att få någon annan reaktion med så mycket kärlek och glädje i luften från bandets håll; Har de en bra dag på jobbet blir en kort setlist (utan Ompa och med KGB som inledning, dessutom) till en petitess.
Och det finns garanterat inget band jag tycker så mycket om och som jag ändå kritiserat så ofta och grovt genom åren, men när allt kommer omkring och allt klaffar är och förblir ni ju jävligt fina.

I skrivande stund spelar Håkan Hellström på samma scen som Kaizers lämnade för fem timmar sedan. Själv ligger jag som en klubbad säl i min säng, balanserar laptopen på magen och försöker undvika att somna och därmed välta dator, kamera och iPhone i golvet. Jag hade gärna sett Håkan och jag hade gärna sett Maskinen - det var galet på P&L! - men jag orkade inte. Det tar på krafterna att sitta i solen i fler timmar, låtsas-SMS:a för brinnande livet när bandmedlemmar går förbi (jag tycker det var väldigt subtilt av oss att gå till merchståndet, se Terje och Øyvind, utbrista "MEN NEJ", gå väldigt fort tillbaka till kravallstaketet, kasta oss ned, slita fram mobilerna och börja knappa medan personerna ifråga passerar sju meter bort), samt headbanga och skratta sig fördärvad under Hjerteknuser. Förlåt, kära band/Terje som eventuellt inte skrattar med oss utan åt oss, men det kommer att fortsätta vara roligt långt efter att både ni och vi tröttnat.

Och Köpenhamn 12 augusti? I think so.

Setlist, Putte i Parken (inte i ordning)

KGB
Din Kjole Lukter Bensin, Mor
En For Orgelet, En For Meg
Psycho Under Min Hatt
Hjerteknuser
Delikatessen
Svarte Katter & Flosshatter
Sigøynerblod
Tusen Dråper Regn
Kontroll På Kontinentet
Diamant Til Kull
Maestro

Peace & Love-festivalen 2011.

2011-07-03T14:16:00.000+02:00

Så var då veckan på min hatfestival #1 över. Jag har runnit bort till en liten blöt fläck i den olidliga värmen, druckit alldeles för mycket vin för min vikts bästa, "råkat" tränga mig in rakt framför några cirka tjugo centimeter kortare 30 Seconds To Mars-fjortisar, skrattat åt Oskar Linnros (eller Daniel Adams-Ray, eller båda, man hör ju ändå ingen skillnad), blivit igenkänd från min sejour på scenen på Raumarock för två år sedan, tvingats följa med samma kille till hans kompisar medan han uppspelt gapade "KOLLA ALLIHOP, JAG HAR HITTAT ETT NORMALT KAIZERSFAN SOM INTE ENS ÄGER EN GASMASK!", undvikit att vara en våldtäktsman och dansat till Maskinen, träffat skåningar och fått panik på grund av de gutturala ljud som de utstötte, burit min CUF-tröja och blivit ihjälstirrad av en flock Ung Vänster, genomlidit Bob Dylan genom att 1) spela Angry Birds och 2) bakissova halvsittande lutad mot Idas ben, nostalgiskt förvandlats till en 14-årig liten popflicka under Henrik Berggrens spelning, sovit sammanlagt 9 timmar,, blivit översprungen och dränkt i urspilld öl när Robin vrålande skulle fly från ett Robyn-spelande camp, flytt från sångaren i The Strokes, och avslutat festivalen med att bli ett trasigt, sorgligt, alldeles, alldeles ordlöst litet knippe av eufori till underbara, underbara Håkan Hellström.

Med andra ord har det varit lika fantastiskt roligt som det varit påfrestande - detta trots att jag inte lekt apa och bankat på konserver på campingen, utan njutit av min lägenhet, min dusch och min säng - och pensionären Camilla hälsar att jag aldrig mer tänker göra om det. I andra fall riskerar jag att se ut som Kristina Lugn innan jag fyllt 25.

Nu ska jag på dressyrträning och försöka undvika att ramla av och slå ihjäl mig på grund av bakfylla, sova i två år, och därefter eventuellt få arslet ur och redigera konsertfoton till den där portfolion, som några utvalda tidningar och andra medier snart ska få ta del av. Till dess kan jag bjuda på Idas porträttlika imitation av hur otroligt spännande och bra Sahara Hotnights agerar på scenen. Titta på den till ljudet av valfri intetsägande popmusik, typ Darin, men tänk bort sången och ersätt den med en stel honpapegoja som definitivt inte har en engelskkunnig ägare, och du har Sahara Hotnights. Varsågod, jag sparade just in 200 åt dig på en konsertbiljett du absolut inte borde köpa.

Jeg er decideret træt af pis.

2011-07-01T14:25:00.002+02:00

Men jag tycker verkligen det är helt fantastiskt när folk diskuterar jämställdhet och ylar om könsdiskriminering, för att i nästa andetag dra parallellen män = svettiga, fisande och illaluktande. Jag kan också se en viss problematik i musikbranschen angående andelen kvinnor respektive män, men inte helt ur samma perspektiv som Maja Ivarsson och Anna Ihlis gör. "Till exempel är många scener inte gjorda för högklackat. [...] Då tänker man att branschen i grunden är byggd för män i platta jympaskor"? Kan Maja Ivarsson förklara varför hon utgår ifrån att kvinnor per automatik bär högklackat medan platta skor är reserverade för män, och dessutom vill att branschen/världen ska göra detsamma?

"Det kan bero på mycket att det ser ut som det gör på festivaler som Peace & Love men många män är ju bokare till exempel. [...] Man håller sitt eget kön om ryggen. Män bokar män". Eller så beror det på att majoriteten av alla större artister och band består av just män, och att bokare till kommersiella festivaler då per automatik kommer att få boka en majoritet av manliga artister, oavsett om de lägger en könsaspekt i det eller ej.

Jag är personligen inte förtjust i kvinnliga artister eftersom jag inte gillar kvinnliga sångröster. Jag anser dessutom att det finns ytterst få bra, etablerade kvinnliga artister; Av mina 40 mest lyssnade band enligt Last FM är den enda kvinnan Lisa Miskovsky, och henne gillar jag enbart tack vare att Joakim Berg stått för stora delar av hennes låtar. Med det sagt menar jag absolut inte att kvinnor är inkapabla till att göra musik, men jag tror däremot att musikbranschen lider av samma problem som till exempel komikerbranschen: Det finns helt enkelt inte lika många satsande kvinnor som tar chansen att utvecklas, vilket följaktligen leder till att antalet kvinnor som blir riktigt bra är betydligt mindre än antalet män. Jag tror inte heller att grundproblemet till kvinnors osäkerhet och ovilja har med branschen att göra, men väl med social inverkan sedan tidiga år och också en gnutta biologi. Jag har inte fördjupat mig i just detta specifika ämne, men jag är ju en sådan där dryg jävel som inte är svartvit i diskussionen om arv eller miljö utan tror stenhårt på en kombination av båda.

Och det finns så mycket jag skulle vilja skriva om det här, men jag orkar bara inte. Det är 25 grader varmt i min lägenhet, jag har sällskap av mensvärken från helvetet, och ska snart tillbaka till Peace & Love och fortsätta dricka vin, ha roligt och störa livet ur mig på alla skrikande tonåringar (tusen tack, kära små falsetthoror, för att ni totalt förstörde 30 Seconds konsert igår). Så later, bitches, under förutsättning att jag inte drunknar och dör i alla indieflickors kajaltårar på Henrik Berggrens spelning.

Kaizers Orchestra @ DFDS-båten, Oslo/København 15-06-2011

2011-06-19T14:48:00.004+02:00

Veckans "helg" tog sin början redan på onsdagen då jag åkte till Oslo - med panikinköpt sista minuten-flygbiljett, eftersom fantastiska SJ som vanligt nästan förstörde allt med sina försenade tåg - och gick på Köpenhamnsbåten med Josefine, Lily, Tone och Truls. Det blev alkohol i vår hytt som man knappt kunde vända arslet i (vilket förvisso kanske hade mer att göra med storleken på min röv än storleken på hytten), och sedan Kaizers i klubben med namnet som nästan var värre än kryssningens namn Rock Cruise, nämligen - håll i er - Heaven 11.

Vi hade fyra gallskrikande tolvåringar/armstöd för Lily, en nedsänkt scen med ett staket i höjd med min ljumske, samt en brutalt gungande båt som resulterade i ett vingligt band och en mage i uppror - det kunde ha blivit väldigt dåligt. Istället blev det väldigt bra, eller åtminstone väldigt kul. Sett till setlisten var den kort och förutsägbar, men att få höra nya Tusen Dråper Regn samt gamla favoriten Bris var inte fel. Vi höll stämningen uppe med sedvanlig headbanging till Hjerteknuser, och jag undrar om bandet tycker att vi är dumma i huvudet eller bara löjliga, och ärligt talat bryr jag mig inte om vilket. Vi har i alla fall roligt.

Och Odensevisiten gick över förväntan, men det var väl svårt att göra annat med så fantastiskt trevliga människor på en sådan fin gård. Onsdagen inleddes med tävlingar på Billund där två av stallets hästar segrade, där jag hade äran att sela ut den ena, och sedan följde en lugn dag på gården. De flesta starthästar skulle bara lalla i hagen den dagen, så det jag fick göra var att linda ben, rykta och springa mig svettig med hästar för veterinären. Eller som de sa: "Nu får du åka hem och berätta om de där galna danskarna som bara sprutar hästar, äter jättemycket frukost och dricker kaffe hela dagarna!".

För på tal om mat: Jag har fan inte gjort annat än blivit bjuden på mat. Det var tarteletter hit och godis dit och choklad och rödvin och glass och läsk och wiener/bröd (och jag kommer aldrig tycka att chokladskivor hör hemma på bröd) och middag och två ton frukost som fyra timmar senare följdes av lunch (vilken jag vänligt tackade nej till innan jag rullade ut i stallet). Slutligen blev jag och mannen i Århus nästan osams igår för att jag i vanlig ordning inte fick betala en enda av de drinkar som intogs på löpande band. Jag börjar därför misstänka att denna vecka har varit en enda stor komplott mot mig för att göra mig ännu fetare, möjligen ihopkokad av danskens ex, så planen är nu att banta så mycket att Röda Korset snart står och bankar på dörren med matpaket. Jag tänkte att det kunde vara trevligt att inte bryta ryggen på hästarna i höst.

Så nu ska väl mina sista två månader i Sverige ägnas åt förberedelser. Kika på lägenhet och se till att Anna får det så perfekt som möjligt. Jag är för övrigt livrädd redan nu, men det ska nog bli bra med tiden. Saker och ting har ju en förmåga att bli ganska bra även när oddsen är emot mig, så varför inte när allt faktiskt går enligt planerna och drömmarna?

På permanent återseende i september, Danmark. ♥

Stallets stjärna och sötaste häst Prada, som ska ut i 4-åringslopp i dag, och som jag gick runt och gullade med med fjollröst och kallade "tjejen" i en timme innan jag fick veta att det var en valack. Om hästen går i mål som sist beror det antagligen på brutalt sårad manlighet.

Northside Festival, Århus 12-06-2011

2011-06-14T01:16:00.001+02:00

Man skulle kunna sammanfatta den gångna helgen med att jag älskar livet, men eftersom jag är så barnsligt förtjust i att ordbajsa så följer jag min gamla rutin och presenterar ett mastodontinlägg som ingen kommer orka läsa. Puss.

Vi hann trots ett försenat tåg till The Floor is Made of Lava. Vi hann till och med lugna nerverna med vodka innan vi nådde till andra raden, och festen kunde börja! The Floor drogs för dagen med ett nyckfullt ljud, förmodligen på grund av vädret, men faktum är att det inte påverkade spelningen. Antagligen för att bandet än en gång lyckades bjuda på en sådan stämning, kontroll och energi att ett stundtals svajigt ljud blev till en petitess. Snyggt uppbyggd setlist med bra blandning av äldre och nytt, och Told Her I'm From Compton samt min bestående favorit Sailors, Cowboys & Indians stack ut som de starkaste livenumren. Det är ett mysterium värt en mästerdetektiv att det här bandet inte är större, och framför allt att de inte fått mer uppmärksamhet någorlunda internationellt.

Vad gäller huvudskälet till min Northside-visit, De Eneste To, kan jag gott erkänna att jag var väldigt skeptisk till huruvida de skulle fungera live. Efter inledande Østjylland Dreaming var jag inte längre särskilt skeptisk, för Simon Kvamm och Peter Sommer med band gjorde det riktigt jäkla bra. Jag har verkligen inget konstruktivt att säga, jag var bara lycklig över att äntligen få se dem och det var, i brist på annat, alltså jäkligt bra. Så bra att jag beslutat mig för att få med mig deras två sista spelningar på Grøn Koncert i juli. Plånboken gråter och jag vill göra detsamma, fast mest av glädje. Min konsertsommar är räddad. 'Nuff said.

Vi fortsatte den dagen med att gå (i mitt fall: sväva på moln) till den andra scenen för att se Turboweekend. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men efter två sekunder stod vi vid kravallstaketet och vid mitten av scenen, och bättre plats att uppleva ett av Danmarks bästa liveband på kunde vi inte ha haft. Turboweekend lämnade nämligen oss med två abnormt stora flin i ansiktena, och efter deras helt otroliga konsert flög vi snarare på de små molnen i 120 km/h resten av kvällen. Jag vet att jag var lyrisk efter deras gig på Kulturfestivalen förra året, men jämfört med detta - och självklart denna publik! - var det ju verkligen ingenting. Jisses.

Jag tänker förvisso fortsätta vara jävligt bitter över att de inte spelade Up With The Smoke, men seriöst - Holiday, After Hours och Almost There täckte upp för den så det räckte och blev över. Jag... alltså... bara... nä. Varför har inte Sverige ett enda band som ens är hälften så bra som detta? Och varför spelar Nephew i Norge samma dag som Turboweekend gästar Stockholm? Och det vi alla vill veta: Hur länge låg Northsides arrangörer i fosterställning efter att ha insett det oförlåtliga misstaget i att inte ge Turboweekend plats på scen 1? Va? Va? Vavava?

Eftersom de band jag ville se bjöd på sådana fina spelningar var jag personligen inte så peppad på de andra banden, även om Northside verkligen lyckats med lineupen. Editors gjorde i alla fall Josefines dag medan jag själv flydde regnet och stod och tjurade och frös arslet av mig under bartältet. Vi gick också och hånskrattade åt Crystal Castles sångerska/strypta katt innan vi såg The Streets. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker, eftersom jag inte vet vad jag borde förväntat mig. Jag hade kul på plats, men i efterhand kan jag tycka att det var en lite dämpad, tillbakahållen energi av en anonym Mike Skinner. Jag saknade närvaro, kanske mer av den genuina personlighet och attityd som är så närvarande på albumen. Alltså: Bra då, men nu med känslan att något viktigt saknades.

I väntan på D.E.T. vid kravallstaketet fick vi även vackert lyssna på brittiska The Vaccines. Jag är inte nämnvärt intresserad av engelsk indierock eftersom all sådan tenderar att låta precis likadan, och The Vaccines fick mig inte att ändra uppfattning. Lyssningsbart men ooriginellt, och jag kan väl inte påstå att jag sörjde när jag i slutet av konserten höll på att få värmeslag och satte mig ner. Det var liksom inte så stor skillnad på att titta på sina skor mot att titta på bandet.

Men jag är glad. Lycklig och smått euforisk, till och med. Northside var en väldigt trevlig bekantskap, och det var en smått oslagbar kombination med den höga nivån på de efterlängtade konserterna, fina vänner, kärlek och vistelsen i Århus, som en gång för alla är en underbar stad. När jag flyttar till Odense kan Östjylland vänta sig ett och annat besök av mig - kanske av fler skäl än ett - det kan jag lova här och nu.

Och något annat jag vet är att jag fanimig inte har någon lust att dö.

Kaizers Orchestra @ Spektrum, Oslo 09.04.2011

2011-04-10T17:57:00.003+02:00

Anlände till Oslo vid 16:30 med ångest, 40-gradig feber så att jag knappt visste vad jag hette, ångest och mer ångest. Skälet till ångesten stavades naturligtvis "kö" och bestod denna dag av en miljard (kan eventuellt vara en liten överdrift) människor bara vid min ingång, som dessutom kört igång ett kösystem med nummerordning. Det löste jag genom att skita i att bli tilldelad någon siffra, tränga mig in vid Josefine som hade nummer 4 och glida in i Spektrum före folk som köat sedan förmiddagen. Första raden och i mitten? Naturligtvis.

Förbanden Micke From Sweden, Geoff Berner ("SIV JENSEN EATS BABIES!!") och Bernhoft gjorde sitt, klockan visade snart 21, introt rullade på och Kaizers kom ut på scenen till ett publikjubel som kunnat lyfta taket på Spektrum. Och det absolut första som skedde var att en lampa framför trumpodiet började brinna. Där stod vi och stirrade på den lilla gnistan, som blev till en låga, som blev till några fler lågor, som brände hål på duken över trumpodiet. Och stirrade, det gjorde bandet också. Ganska länge. Innan någon slutligen verkade komma till insikten att jamen, lite vatten på elden, det vore kanske en god idé.

Señor Torpedo har aldrig låtit mäktigare, jag vet fortfarande inte vad Janove sjöng/rabblade/hittade på under första versen av Sigøynerblod, samma Janove fick de idiotiska infallen att 1. klättra upp på kravallstaketet och luta sig över publiken och 2. stagediva, vilket ledde till att publiken såg till att mina axlar och höfter blev mos, Philemon Arthur & The Dung innebar en av de absolut vackraste konsertupplevelserna jag någonsin haft - jag hade gråtit om det inte varit för Paal Audestad med tillhörande kamera, filmkamerorna och själva grejen med att det är råpinsamt att grina på konsert - och avslutande Die Polizei, den bara.... var.

Jag är medveten om att jag nämnde Die Polizei som en av de sånger jag absolut inte ville höra, och jag tycker fortfarande att det är en av Kaizers mest intetsägande titlar i låtkatalogen. Men när 10 000 människor sjunger refrängen, om och om igen, medan bandet som varken kan hålla tillbaka tårarna eller lyckan går av scenen, då var det bara att svälja klumpen i halsen som suttit där sedan Philemon Arthur i början av konserten. Magiskt. Fantastiskt. Nej, förresten, ordet jag söker är "obeskrivligt".

Sa efter konserten hejdå till vänner och bekanta och gick raka vägen till hotellet, stoppade i mig alldeles för många Alvedon och omfamnade min säng. Jag tror aldrig jag mått så fysiskt dåligt - det här slog till och med min svininfluensasläng - men varje sekund av konserten var så värd det. Vilken upplevelse. Det var en ren explosion i kärlek åt båda håll, och det bara... var. Det med.

Jag frångick för övrigt min rutin igår och valde att inte filma några sånger. Dels för att konserten ska ges ut på DVD till hösten, dels för att jag var upptagen med att vara överväldigad för att vilja slösa koncentration på kameran. Om någon skulle undra över den ovanliga bristen på videor, alltså.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vill se Kaizers igen innan augusti, för det vill jag nu, men jag tror inte att jag kommer göra det. Det är väl kanske löjligt, men jag vågar inte ta risken att få det här minnet saboterat av en sämre konsert med sämre publik. Det kommer ju inte ens behöva vara dåligt, för med detta i bakhuvudet kommer allt att framstå som mediokert. Herregud, hur ska man kunna komma över Spektrum och alla känslor kring denna konsert?

Foto: Frøydis Asp Omåsen

Håkan Hellström @ Magasinet, Falun 02.04.2011

2011-04-04T01:04:00.001+02:00

Jag har "alltid" - sedan mina barndomsdagar som patetisk, kajalmissbrukande liten fjortispopare - tyckt om Håkan Hellström. Jag har, inte minst, som så många andra känt att han satt ord på varje känsla jag någonsin upplevt. Förmodligen för att han lyckas med konststycket att berätta om var gemene Svenssons vardag och liv, och göra det med en sådan personlig touch och genuinitet att varje text känns som skriven om och till en själv.

Jag har däremot aldrig varit det där stora, hängivna fanet som kan rabbla diskografin utantill och har rest land och rike runt för hans konserter. Kommer heller aldrig att bli. Jag har därmed inte sett Håkan Hellström mer än max fem-sex gånger tidigare, och vet således inte riktigt hur hans spelningar "ska" vara.

Det ger jag blanka fan i när jag säger att det här var en av de finaste konserterna jag någonsin upplevt.
Det är svårt att tycka annat när man fått se Sveriges i särklass bästa (live)artist leverera en show som inte bara gick rakt in i hjärtat utan hela kroppen.

Vi tycker om Skambankt.

2011-03-22T11:21:00.002+01:00

(Lily, Majken och jag.)

Kaizers Orchestra @ Debaser, Stockholm 18.03.2011Brew House, Göteborg 19.03.2011

2011-03-20T23:04:00.007+01:00

- Ska de köa?
- De ser emo ut.
- De ser JÄVLIGT emo ut.
- Okej, de ska köa, SPRING!!

Inledde fredagen med att ta en taxi till tågstationen (5 minuters gångväg) för att hoppa på tåget till Stockholm och Josefine. Vi gick ganska omgående till Debaser för vårt sedvanliga totalt-i-onödan-köande, varpå Kaizers turnéledare senare undrade om det här med att stå ute och frysa i fler timmar var vårt helgnöje. Terje och Geir stannade till och pratade, eller rättare sagt: Terje pratade medan Geir inte ens sa hej, utan stod tyst bakom sin kompis och blängde på sina skor, vilket jag tolkar som att han fortfarande är lite stött för att jag kallade/kallar honom en fjortis efter Facebook-grejen. Stackars.

Angående konserten vill jag inleda med att kort och gott säga: Bernhoft. Bara så.
Om jag tänker försöka åka till Köpenhamn i maj och se honom? Eventuellt sova på Kastrup för att ha råd? Svaret är ja. Väldigt mycket ja.

Sedan var det dags för Kaizers, och då tyckte den fula prettopubliken, som stått som dumma, stumma statyer under Bernhoft, tydligen att de kunde vakna till liv (för alla medelålders tanter betydde det dock att de kunde skrika "Janove!!"). Delikatessen som förstanummer och i övrigt en låtlista som följde de tidigare konserterna, med det främsta undantaget att tidigare våldtagna En For Orgelet fick sig ett rejält uppryck. Insåg också att jag faktiskt börjat uppskatta Diamant Til Kull och Din Kjole Lukter Bensin som livenummer, vilket inte säger lite i och med att jag avskytt (avskyr) de sångerna av hela mitt hjärta.

Jag gillade faktiskt konserten och bandet verkade vara på fantastiskt humör och levererade därefter, men som det påpekades från scenen: Kära Medis, vad i HELVETE var grejen med obefintlig ventilation i kombination med noll utdelning av vatten? Inte för att jag vet om det hjälpt med tanke på att Janove vred ur sin skjorta så att svetten rann, och vid ett tillfälle stod lutad över ett oljefat och andades som om han just sprungit ett maraton. Det här med att svimma på konserter har aldrig varit uppskattat varken av band eller publik, och särskilt inte när det skulle kunna förhindras med så små medel. Bara ett litet tips till alla (svenska) konsertarrangörer där ute som uppenbarligen inte kan tänka själva.

Dagen därpå åkte vi vidare till Göteborg och slöt upp med Majken, Lily och Anette, och fördrev kötiden med att bland annat kläcka internt minnesvärda citat ("GE MIG MIN SPRIT! JAG VILL HA MIN SPRIT, FÖR HELVETE!") och kasta danska trollformler på Geir, alltsammans förstås ackompanjerat av allmänt vrålskrattande. Insläpp, väntan och rök. Jävligt mycket rök, till och med, eftersom den ansvarige för Brew Houses rökmaskin bevisligen lider av någon form av utvecklingsstörning. Någonstans i röken gjorde dock Jarle snart entré och bjöd på ett framträdande som gjorde mig än mer begeistrad, där jag för fjärde gången stod och fånlog dumt hela giget.

Så bevittnade jag för 50:e gången i mitt 22-åriga liv hur Kaizers äntrade scenen, och jag ägnade väl helt ärligt talat mer tid åt att stå och tänka på Skambankt än jag brydde mig om konserten. Kaizers var helt okej, men publiken sög och de efterblivna på Brew House hade liksom Debaser aldrig hört talas om varken vatten eller ventilation. Det i kombination med rökmängden gjorde att Auschwitzskämten bara haglade inom mig, men det slutade vara roligt när Anette svimmade och Majken också var på god väg. På grund av folks andningsproblem kortade bandet förståeligt nog ner setlistan, och det är väl bara att hälsa ett lika glatt som moget fuck you till Downsbarnen på Brew House. 8309301837810383901 liter rök per minut, noll syre, noll vatten, fotografer i vägen och överallt hela konserten och vakter som inte förstod eller brydde sig om ett skit. Jävla amatörer.

Efteråt blev det lite småprat med Terje och jag var cirka en sekund från att kasta mig om benen på honom och gråta och skrika något obegripligt om Skambankt, men kom på att det vore en ganska dum idé och lät bli. Men herregud, även om Kaizers hållit en jämn och bra nivå - stundtals jävligt hög - under merparten av de här sex konserterna, så hade jag med glädje bytt ut varenda en av dem mot en enda spelning med Skambankt.

Sitter nu halvdöd och lyssnar på min nyinköpta Bernhoft-liveplatta (som jag av misstag var på väg att rycka bort när han skrev en tack-hälsning på den) och är salig som en liten unge. Jag ska till Köpenhamn, så är det bara. Jag hade haft en förhoppning om att spara pengar inför sommaren, men mina planer blir ju sällan som jag tänkt mig. Dessutom borde jag som sagt verkligen växa upp och dra ner på konserterna, men jag börjar acceptera det som ett smått omöjligt projekt. Man ska vara som man är när man inte blev som man skulle, det är nog enklast så.

Fina tjejer. ♥

Kaizers Orchestra @ Train, Århus 11-03-2011Skråen, Aalborg 12-03-2011

2011-03-13T23:34:00.003+01:00

Så helgen började i Danmarks kanske finaste stad och Train, där jag hittade en ensam men väldigt glad Josefine under en enorm sovsäck. Fyrmannatältet/sovsäcken visade sig komma väl till pass eftersom haglet, regnet, snön och tokblåsten ganska snart började avlösa varandra. Mycket upprörande trots det faktum att vi hade tak över entrén. Men medan vi satt där och frös som bäst kom Janove och Rune plötsligt ut med en bricka med kaffe, Cola, muffins och kakor på, som de glatt ställde ned mellan oss (och vilken vi sedermera naturligtvis var på god väg att välta över oss själva). Lite senare dök Terje förbi med mer kaffe och vi var inte mycket dummare än att vi återigen tackade så hjärtligt och tog emot.

Några kalla timmar senare var insläppet avverkat och för"bandet", Bernhoft, gick på scenen. För mig har han alltid varit känd som sångaren i det forna bandet Span, som jag alltid tyckt gott om, och därför var jag extremt skeptisk inför hans soloprojekt som dittills inte imponerat nämnvärt på mig.
Med facit i hand vet jag inte vad jag ska säga mer än att jag är så imponerad av denna människa, och den liveshow han som ensam man på scenen bjuder på. Jag upplyste honom senare om att det var det bästa jag sett på väldigt länge, och det var inte i närheten av en överdrift. Bara in på Youtube och leta upp alla livevideor ni hittar, det är så bra, så bra.

Så gjorde Kaizers entré, och det var bara att konstatera att mina uttryckta farhågor var totalt obefogade. Den här gången var det ett band på absolut toppnivå som äntrade scenen. Svårt att peka på några svagheter utöver En For Orgelet som till och med var tråkigare än tidigare, men plusen är desto fler - Delikatessen, Psycho Under Min Hatt (galet!), Veterans Klage, Resistansen och framför allt Bak Et Halleluja. Den sistnämnda är en sång som brukar imponera på mig var gång den framförs live, och Train var inget undantag.

I övrigt tyckte Janove att han bokstavligt talat skulle klappa mig och Josefine på huvudet och referera till oss som hängivna fans (vilket verkligen är jätteroligt, med tanke på mitt förra inlägg) - "tack för senast, och gången innan dess, och gången innan dess, och gången innan dess, och..." - och fortsatte senare nämna "de där svenskarna" ytterligare en, två och tre gånger under spelningens gång. Har aldrig låst armarna så hårt om kravallstaketet som när han yrade om att vi borde komma upp på scenen under Maestro. Det momentet överlät vi glatt åt några mer frivilliga själar.

Dagen (läs: morgonen) efter fortsatte vi till Aalborg och Skråen som helt greppat den där finfina uppfinningen med att köa inomhus. Vi drack kaffe och åt våfflor, blev mentalt 10 år gamla när vi hittade en klättervägg, utgjorde vardagsunderhållning (?) för de oskyldiga stackars förbipasserande pensionärerna, och reste inte minst till Soviet Russia. "Vi" bestod majoriteten av tiden alltså av mig och Josefine från Soviet Russia, Anette från Norgeisland och Daniela från Sverige. Mina kära läsare får dra sina egna slutsatser av hur mycket i föregående mening som ska tolkas seriöst respektive inte.

Det är väl det roliga som kan sägas om Aalborgresan, jag kan tyvärr inte berätta så mycket om giget. Jag hann dock uppfatta att Bernhoft återigen var fantastisk, men lagom till Kaizers äntrade scenen satt jag på golvet med ena handen mot bröstkorgen och den andra krampaktigt hållandes i kravallstaketet. Jag hade haft spänningar i bröstet hela dagen, men så började det hugga i hjärtat tills det svartnade för ögonen och jag kunde inte andas, varpå min logiska enda tanke naturligtvis var "fy fan vad pinsamt, bandet ser ju!".

Efter att merparten av första halvan av konserten avverkats började jag dock må bättre, och kunde senare delta någorlunda hyfsat i de sista och äldre låtarna. Det som kan sägas är väl att de sämre av Violeta-sångerna faktiskt fick sig ett litet uppsving den här kvällen, medan Aalborg-publiken var ungefär lika entusiastisk som en hög mörtar på land. Det dröjde ända till Bøn Fra Helvete och den sista tredjedelen av spelningen innan folk med högst ojämna mellanrum började vakna till liv. Det var kanske inte lika illa som i Stavanger, men nog kunde fler än vi på första raden ha bjudit till lite mer. Tyckte dessutom att ljudet var medelmåttigt, och Kaizers kändes mindre samspelta än under gårdagens fina upplevelse på Train. Får man gnälla på låtlistan (vilket jag alltid gör) hade vi även överlevt alldeles utmärkt utan jättetråkiga och grymt uttjatade KGB. Men å andra sidan är förvisso alla låtlistor utan Sju Bøtter Tårer godtagbara låtlistor.

Efter Aalborg tyckte de andra att vi skulle gå ut. Det tyckte jag med, men eftersom Mia skulle köra räknade jag redan på förhand med att det innebar att vi skulle hamna på samma ställe som crew och/eller band. Jag kände spontant att jag hellre skulle tatuera in ett hakkors i pannan än joina det scenariot, och skyllde därför på att jag fortfarande mådde dåligt och gick till hotellet. Det visade sig sedan att jag tänkt helt rätt, och tackade därför en gud jag inte tror på för det.

Nu är jag hemma, i vanlig ordning halvdöd och ska fundera på hur jag ska göra med konserterna i Stockholm och Malmö. Vi får se. Fast det vore ju förstås väldigt fint att få uppleva det här igen.

Alice In Videoland @ S2, Borlänge 18-02-2011

2011-02-19T03:10:00.001+01:00

För omväxlings skull hade jag tänkt frångå trenden som alla mina tidigare konsertinlägg följer, och för första gången under min levnadstid istället inleda en konserttext på ett så konstruktivt sätt som möjligt. Det tänkte jag göra ungefär så här:

Nej. Nej. Nej nej nej nej nej. Nej. NEJ. Neeeeeeeej. Nej. Nej nej neeej nej. Och nej igen.

Man har ju alltid hört hur det pratats om Alice In Videoland som ett storslaget och energiskt liveband, och därför hade jag ganska höga förhoppningar när jag tog mig till WT-orten numero uno för att se dem på S2. Efter uppskattningsvis tio minuter av detta s.k. "storslagna" liveband fick jag uppbåda all min självbehärskning för att inte pricka vinglaset i huvudet på valfri bandmedlem, hämta kappan i garderoben och gå ut och parkera mitt feta arsle på en iskall bänk i 1,5 timme i väntan på bussen hem. Det var -25 ute, men det hade väl varit ungefär lika plågsamt som det nu var att stanna inne under resten av spelningen.

Energiskt liveband? Jomenvisst, för all del. Bra liveband? Ursäkta, men ni som hävdar det bör genast ringa RAW och försöka få till ett framträdande, jag tror nämligen att ni har en lysande framtid som stå upp-komiker.
Allvarligt talat: Toril kan inte sjunga. Alls. För helvete, hennes försök till sånginsatser svajar ju mer än en fet amerikan på lina över Niagarafallen. Påstår ni något annat råder jag er att omedelbart uppsöka närmaste öronspecialist alternativt hjärnskrynklare, för kan man på fullaste allvar stå på en AIV-konsert och tycka att det "jamen det här låter ju bra!" så måste man lida av någon form av svåra problem. Och när det kommer till den manliga majoriteten av AIVs fans har jag en stark känsla av att det inte handlar lika mycket om musiken som om Toril och hennes kropp.

I övrigt: Totalt odynamiskt ljud, och det i kombination med en sångerska som med fördel kunnat ersättas av John Olav Nilsen och/eller - det låter väl ungefär likadant - en dödsvrålande papegoja i målbrottet, gjorde att jag under större delen av giget ägnade mig åt att twittra. Och räkna antalet sånger på setlistan som inte handlade om att knulla här, där och överallt. Och det, det var inte många. Rent musikmässigt har de ju en del grymt starka låtar, men vad hjälper det när texterna är banala som få?

Apropå det - ett citat ur en intervju med Alice In Videoland från dt.se:

Många av texterna handlar om sex, varför så explicita?

- Vi vill visa att det inte är så konstigt. Det är mycket mer män som använder sex i texter, men det uppmärksammas aldrig. Det blir mer ifrågasatt när det är kvinnor som gör det.

Kära Toril: Skälet till att det uppmärksammas när det kommer till Alice In Videoland är inte att du tillhör det kvinnliga könet, utan det faktum att 99% av ert låtbibliotek består av sånger som på ett eller annat sätt går ut på att du vill bli tagen i diverse olika situationer. Det, ihop med faktumet att den resterande 1% består av låtar om att någon tjej är en bitch, gör kanske att folk blir lite lätt trötta efter fyra album i samma spår. Nästa gång kan ni väl försöka skriva åtminstone en text som någon annan än din genomsnittliga sexuellt oerfarna 14-åring kan finna spännande. Might just do you good.

Kaizers Orchestra @ Folken, Stavanger11 och 12-02-2011

2011-02-13T17:26:00.002+01:00

I normala fall inleder jag ofta mina konsertinlägg med att jag är hemma. Så är inte fallet den här gången. Jag sitter på Arlanda där jag förmodligen kommer bli fast tills på tisdag, är på fantastiskt dåligt humör och har inte så jävla mycket bättre ting för mig än att blogga. Utöver mina halvseriösa planer på att vira halsduken runt skallen, skrika "ALLAH!" och rusa mot närmaste säkerhetskontroll, alltså.

Men det är inte det det här inlägget ska kretsa runt, utan det där norska bandet vid namn Kaizers Orchestra, som uppmärksamma läsare kan ha noterat att jag eventuellt nämnt tidigare. De här två gigen innebar mina 43 och 44 spelningar med bandet ifråga - fast de första på ganska precis ett år - och för kanske... två år sedan hade jag antagligen tyckt att allt med spelningarna varit fantastiskt. I dag är jag långt mer kritiskt inställd än så och kan därför ge lite, vad jag anser vara konstruktiv kritik på det hela.

Först och främst: Bra spelningar, lördagen avsevärt bättre än fredagen. Inga topp tio-konserter och jag anade nog en del premiärnerver, men ändock. Inleder man med Katastrofen kan jag inte bli annat än lycklig, och jag ger tummen upp för liveversionen av Svarte Katter, som jag sedermera bestämt mig för att gilla trots allt. Diamant lyfte en aning, även om jag fortfarande tycker det är en astråkig låt, och det var lika oväntat som snyggt med låtarnas indelning i tre "kapitel", med tillhörande skifte av Violeta-backdrop till bildskärm och tillbaka till en nygammal backdrop.

Besvikelser? Well, Enden Av November (den 11) och Sju Bøtter (12) kunde jag gott och väl varit utan - den sistnämnda fick dessutom avsluta lördagens konsert (VAD I HELVETE). Och så har vi tyvärr En For Orgelet, som jag ju anser vara Violeta Vol. I's i särklass bästa låt. Den föll tvärplatt till golvet redan under de första tonerna, både på fredagen och lördagen. Jag stod där med hakan i golvet i högst negativ bemärkelse och bara väntade på att den skulle lyfta, men det hände aldrig, trots att jag upplevde att bandet verkligen jobbade för det. Väldigt tråkigt och kanske inte riktigt vad jag väntat mig, och som det känns efter de här spelningarna får de faktiskt mer än gärna hoppa över den på framtida konserter.

Jag känner också att den sammanlagda längden på spelningarna kanske var något överdrivna. Jag hade ju vissa anmärkningar på att publiken var långt mindre entusiastisk än den vanligtvis är, och jag har väl en viss känsla av att det delvis kan ha haft något att göra med att det var lite för många sånger i en lite för "konstig" ordning. Jag har ju dock förståelse för att man vill testa så mycket nytt material som möjligt på premiärgigen, så det är inget jag hakar upp mig på, och att Folken under lördagens konsert inte delade ut vatten kan ju möjligen också ha varit en bidragande orsak till publikens avtagande entusiasm.

Ni som följer min Twitter kan ju också ha noterat mina små panikutbrott under fredagen. Eftersom allt i det här jävla landet stannar så fort det kommer lite snö, så var både Josefine och jag nämligen ytterst nära att missa konserten på grund av inställda tåg och flyg. Vi kom till Stavanger grovt försenade efter cirka 22 vakna timmar där ledorden hette tårar, ångest, panik, ilska och svordomar. Själv tvingades jag lägga ut 4000 på nya flygbiljetter, och roligare saker har jag och min ekonomi varit med om.

Fast vi hade ju det jävligt fint emellanåt. Utöver Kaizers och Josefine finns det dock ytterligare ett par positiva saker med den här för jävliga/fantastiska helgen, eller rättare sagt personer. Först och främst vissa av de anställda på Folken, som släppte in mig/oss innan utsatt tid och bjöd på kaffe. Men framför allt den främmande mannen som, medan vi "köade" ute på lördagen, kom fram och undrade vad vi gjorde. Efter lite småprat försvann han, för att 30 minuter senare komma tillbaka med två kanelcappucinos och en påse chokladbullar, för "ni ser ut att frysa". Kära Stavangerbo: Du innehar för all tid och framtid den ohotade förstaplatsen på min lista över fantastiska människor. Ungefär så. Kärlek till dig!

För övrigt har jag fått en nyfödd skräck för ninjor. Och vi borde seriöst starta en fanclub i Fällningens namn. Nej, detta är inte internt mellan mig och Josefine. Inte alls. Så är det att vara awesome.

Johnossi @ Magasinet, Falun 05-02-2011

2011-02-07T10:58:00.001+01:00

Då var alltså årets konsertpremiär avverkad, och trots att den inte skedde med något av mina favoritband kan jag inte vara annat än nöjd. Allt man hört och läst om Johnossi som liveakt visade sig stämma väldigt väl. Energiskt och jättesnyggt, kort och gott. Ljudet i Magasinet var dock inte bra under något av de fem band som spelade under kvällen, vilket tyvärr påverkade helhetsupplevelsen av Johnossi något. Dock kan man inte säga att det påverkade bandet i sig - energin höll i sig och nådde sin topp i avslutande Roscoe. Stor gilla-markering.

Kvällen för min del blev väl lite sisådär i övrigt. Jag äter som bekant i princip ingenting, och det i kombo med en halv flaska rom var väl kanske inte det mest genomtänkta jag gjort i livet. Det slutade med att jag spenderade större delen av Banditfesten sittandes i en fåtölj långt bak i Magasinet, spik nykter, men med en stark känsla av att ha blivit överkörd av ett X2000. När det bär av till Stavanger och kära Folken i helgen för Kaizers Orchestra x 2 kommer det alltså inte bli mer än något vinglas, that's for sure.

Lägger dessutom till Alice In Videoland på S2 den 18 februari i konsertkalendern. Jag har lyssnat på dem ganska flitigt de senaste månaderna och vet ju sedan tidigare att de är ett bra liveband - även om nu Torils oredigerade röst kanske inte alltid är så... vänlig mot öronen - så det blir ett välkommet inslag under vårens konsertplanering.

Överväger också Eivør på Medis den 25 februari. Hon ska bara vara förband till Teitur, men å andra sidan är det fritt inträde och för helvete, om jag har lagt ner x antal tusenlappar på att dra till Tyskland för att se Nephew som förband, då kan jag nog offra mig för 2,5 timme på ett tåg för en kort spelning med Eivør också.

It's such a shame I'm wasting all my talent writing songs to you.

2011-01-23T18:34:00.003+01:00

I dag har jag tyvärr tappat både humorn, sarkasmen och självironin, men oavsett om någon är vänlig nog att slå en pling till Hasse Aro på Efterlyst eller inte, så ska samtliga egenskaper nog vara tillbaka lagom till nästa gång jag postar. Man kan ju inte gå och bli som en bitter korsning mellan Linda Skugge och Björn Ranelid så här på gamla dagar.

Vad jag egentligen tänkt göra var att skriva några rader om en samlad grupp människor, som så länge jag kan minnas varit direkt skadlig för mina större blodkärl, nämligen de vi brukar kalla "idioter". Den här gången syftar jag dock inte på varken Åke Svanstedt med tillhörande supporterklubb, våpen som måste #prataomdet eller militanta djurrättsaktivister, men väl något som är relaterat till band och musik, nämligen... groupies! Eller rättare sagt: Folk som ogenerat slänger sig vilt med uttrycket hit och dit. Jag stötte senast i dag på det hos frisören och fick lägga band på mig för att inte begå ett grovt våldsbrott mot densamme.

Människor man träffar och som man nämner sitt musikintresse för brukar ju tycka att de är helt fantastiskt roliga när de svarar med att kläcka "jaha, så du är en groupie då? höhöhö". Kära retards, tillåt mig upplysa om att ni är precis lika roliga som alla dessa 15-åriga fjuniga målbrottsoffer som skämtar om att hästtjejer leker med maten, det vill säga ungefär lika roliga som buskishumorn som de feta medelålders lantisarna brukar uppskatta. Vilket, om poängen mot förmodan inte gått fram, inte är kul alls.

Faktum är att jag personligen tycker att minsta antydan till att benämna mig som groupie är den allra värsta förolämpningen jag kan få. Jag menar goddag yxskaft, du insinuerade precis att min stora passion i livet inte är genuin utan bara en ursäkt för att jag vill knulla "kända" människor. Tusen jävla tack, hade du fyrkantiga hjul på barnvagnen som liten eller föddes du bara med navelsträngen lindad runt halsen?

Jag vet egentligen inte varför jag ens försöker förklara något för de här människorna, eftersom det närmast är att jämställa med att försöka banka in något av värde i skallen på ett kallblod, det vill säga enligt världens alla naturlagar helt omöjligt. Men eftersom jag har alldeles för mycket fritid och alldeles för kort stubin tänker jag ändå avsluta så här:

Jag har inget som helst privat intresse i människorna bakom musiken jag gillar. Visst, då och då kan det också dyka upp någon som jag tycker ser bra ut, och det har inte ett skit att göra med att de är musiker, och det innebär framför allt att jag inte har lust att ligga med densamme.

Jag erkänner glatt att jag ser ner på äkta groupies som ser kända människor som någon sorts statussymboler, men i övrigt skiter jag fullständigt i vilken syn band och andra fans har på att ligga runt, vilka som gör det och med vilka de gör det. Herregud, så himla moraliskt lagd är jag inte, de är väl människor som alla andra och jag är ingen kristen skolflicka. Så länge de ger fan i mig och så länge alla - band som utomstående - fattar att det är så jag vill ha det, då kunde jag inte bry mig mindre. Men alla ni andra hobbykomiker där ute? Allvarligt talat, jag har våta drömmar om att få göra realitet av en viss scen i Irréversible med er, och om det inte redan framgått är det jag som håller i brandsläckaren.

Du frågar mig vad kärlek är, men jag vet inget om det där.

2011-01-06T23:04:00.002+01:00

Året var 2007. Jag var 18 år gammal, hade blivit myndig så tidigt som månaden innan, och besökte för första gången Stavanger. Jag var spänd, lite vilsen och nervös, men framför allt väldigt förväntansfull. Inte för resan, men väl för skälet till den. Konserten med bandet som jag om bara några timmar skulle få se för första gången i mitt liv.

Jag minns sällan detaljer från konserter. Omständigheter, människor och miljöer tappar jag omedelbart, ofta samma natt. Låtlistor försvinner efter några dagar. Jag brukar inte tycka att det spelar någon roll, för vad som spelar roll, och vad jag alltid minns, är känslorna. Den där nästan överväldigande lyckan man upplevde där och då. Energiruset som närmast kan liknas vid en adrenalinkick. Under de där 90 minuterna vid kravallstaketet, i trängseln och framför strålkastarna och med basen dånande i öronen, då är det scenen och bara scenen som existerar. Det är vad som hänger sig kvar, helheten, känslorna, inte detaljerna.

Men den där kvällen på Folken är ett undantag. Jag minns allt från sekunden då jag lite tveksamt ställde mig längst bak i den fulla lokalen, till ögonblicket då belysningen dämpades och publikens jubel steg. Jag minns Tyster, Angst, Dynasti, Skamania och alla de andra låtarna som jag tills dess bara hört i min stereo, och hur allt slutligen var över när de fyra männen på scenen försvann av. Och jag minns framför allt hur jag då stod där med ett vilt bultande hjärta och visste att jag var fast.

Människor brukar ofta fråga hur man kan känna så mycket för musik och för ett specifikt band. Jag har ofta försökt förklara, men efter mycket frustration och missförståelse insett att det inte är någon idé. Det går inte att förklara för någon som inte förstår, som Ingemar Stenmark ska ha sagt en gång. Den där lilla plastbiten med kanske en timmes musik på betyder så mycket och på ett sådant främmande plan att det är smått omöjligt att beskriva, nästan även för sig själv.

Man kan tycka att det egentligen bara är musik, och det är ju egentligen så det är. Samtidigt finns det inget som förringar det så mycket som att kalla det för det. "Bara musik". Skambankt är mer än så - de betyder åtminstone mer än så. Jag kan relatera deras musik till så många saker i mitt liv, minnen som vardagliga ting. Jag är glad till Skambankt, jag är ledsen till Skambankt, jag har festat, skrattat, gråtit, väntat, firat segrar, sörjt förluster, varit full, förbannad, stressad, umgåtts med vänner eller nya människor, fördrivit tid... oavsett vad jag gjort och hur jag mått har det alltid funnits låtar som förstärkt eller tagit bort sinnesstämningen, vad jag för tillfället råkat önska. De har alltid funnits där.

Det är inte det att jag inte kan älska annan musik. Jag har andra band och jag har framför allt Nephew och Kaizers, namn som följt med under större delen av mina tonår och som med tiden kommit att betyda något alldeles extra. Sådan musik som säger en mer än mycket annat i livet, sånger man heller aldrig kommer att glömma eller växa ifrån. Det är en fantastisk känsla, men det är inte den känslan.

Jag vet att det inte finns några ord på det här språket som duger för att utgöra varken en rättvis beskrivning av, eller ett tack för, hur mycket Skambankt gör och betyder för mig, men jag önskar så att det gjorde det.