Vi samler op, taler ud, og hvad fanden det nu hedder.

Roller boogie, motherfucker.

Jamen sådär då. Då har ännu en gång snart en månad passerat sedan mitt senaste livstecken, så varför bryta en vinnande trend? Vad jag ägnat mig åt sedan april måste nästan hamna i en nystartad kategori vid namn "fantastiskt spännande och intressant". Utöver att i vanlig ordning ha sprudlat som en liten solstråle medan jag spridit glädje, optimism och kärlek runt mig, har jag även gått upp i vikt, polisanmält mina grannar, vrålat på min älskade häst så att hela Dalarna bör ha hört mig, och lagt ut i runda slängar 1000 spänn på en tävling som jag nu kom på att jag ville avanmäla mig till. Har, som sig bör, även känt för att gå loss på omgivningen i No Russian-style på grund av det pågående VM för psykiskt handikappade, eller ishockey-VM, som det brukar kallas i folkmun. Mycket fascinerande hur fort och tillfälligt en nation kan förfalla. Hur som helst.

Idag var planen att se Maskinen i Stockholm, men eftersom det här årets konsertplaner inte precis gått som planerat blev det naturligtvis inget av med det. Sekunden efter att jag köpt biljetter insåg jag nämligen att det krockar på dagen med en klubbtävling i Insjön, vilket verkligen är helt fantastiskt eftersom min kärlek för min häst till dags dato är ungefär lika stark som den mellan AFA och förnuftet. Vi får väl se hur det blir med den saken. Jag har nämligen en känsla av att varken domaren eller den eventuella publiken kommer att uppskatta en ryttare som tilltalar sin häst som "jävla idiotfanskap" för att sedan sitta av, slänga iväg tyglarna och grina. Av det skälet hade alltså Maskinen varit roligare, men är huvudet dumt får... huvudet lida, eller något.

Föga förvånande vet jag inte heller vad det blir av Metallica i Oslo, av det mycket giltiga och rationella skälet "jag orkar inte". Vad jag däremot orkar är deadmau5 i Stockholm i början på juni. Om ni den senaste tiden haft oturen att ha socialiserat med mig på något vis har ni garanterat redan gjorts uppmärksamma på det, men ifall inte: Det kommer att bli så. Jävla. Grymt. Alkohol, sol (hör ni det? Sol, säger jag! SOL!), mer alkohol och den just nu bästa artisten på planeten. Om även den här konserten råkar ut för konsekvenserna av min obefintliga framförhållning och minne, och visar sig krocka med något viktigt? Well, fuck it. Jag kan möjligen överväga att stanna hemma om en atombomb skulle brisera i Falun och döda hela familjen, pojkvännen, alla vänner och mina djur. Möjligen. Men då får de se till att bjuda på chokladtårta på begravningen.

/ Camilla @ onsdag, maj 16, 2012 1 kommentar(er)

Första inlägget sedan mars. This is not a drive-by.

(KOMMERSIELL, MODERN, HIPP POPREFERENS I RUBRIKEN, VAD VINNER JAG?!)

Det händer ganska ofta att jag undrar vad jag gjort för ont för att förtjäna så mycket tunga, livskvävande katastrofer i mitt liv. Som exempelvis att jag två dagar innan Turboweekend i Köpenhamn fick påhälsning av något kräksjukeliknande helvete, komplett med dagliga migränattacker. Eller faktumet att jag inte kommer att ha varken tid eller råd att se 22 i Brighton. Och de svältande barnen i Afrika tror att de har det jobbigt.

Annars kan jag inte riktigt försvara varför min blogg med jämna mellanrum lämnas åt sitt öde. Hade tänkt ursäkta frånvaron med att jag brutit samtliga fingrar i en tragisk olycka, men insåg sedan att det inte går ihop med att jag regelbundet ragear på Twitter över att ha blivit brutalt våldtagen i MW3 eller ACR. Jag har dock lyckats minska ned antalet möjliga skäl till tre alternativ: 1) Jag är lat. 2) Jag är tråkig, eller 3) Jag minns inte ens vad jag gjorde i morse och kan således anses vara ganska olämplig att inneha en blogg. Vid närmare eftertanke låter fingerursäkten ganska bra ändå.

Vad jag har gjort sedan sist kan med ett ord dock sammanfattas som "otroligt intressanta saker". Häribland kan bland annat nämnas att jag skitit totalt i kents nya platta, stirrat misstänksamt på pojkvännen när han skrattat åt The Big Bang Theory, bestämt mig för Grøn Koncert 20 gånger och ångrat mig lika många, samt bråkat med den fantastiskt roliga brunstande hästen som gör sitt bästa för att ta en VM-titel i att frysa fast i marken längsta möjliga tid. Man skulle alltså kunna säga att jag har ett rätt tråkigt liv, men eftersom jag är en sådan oerhört positiv människa väljer jag att benämna det som "lugnt liv" istället. Nu är det ju dessutom vår, och då blir man automatiskt på ett bra humör, har jag hört. Mellan det dagliga hällregnet, det härligt uppiggande gråbajsbruna landskapet och inte minst de röda, kliande, rinnande ögonen, alltså.

Dagens (heh... månadens) avslutande musiktips utgörs av ett helt nytt norskt band som jag precis upptäckt. Jag har aldrig hört talas om dem förut, men den märkliga slumpen har fallit sig så att två av mina tatueringar kan uppfattas vara direkt inspirerade av deras albumomslag. Jag är ju dessutom inte alls särskilt konservativt lagd när det kommer till musik, så jag tycker verkligen det är på tiden att jag kommer med något nytt och inte bara lyssnar på samma gamla band som alltid annars. Jag har till och med börjat gilla det här nya bandet så mycket att jag precis köpt en biljett för att se dem som förband till ett finskt punkband (?!) i Stavanger i september. Kan ni tänka er!

/ Camilla @ måndag, april 30, 2012 3 kommentar(er)

Kaizers Orchestra @ Berns, Stockholm 16-03-2012

I går lämnade jag Kaizers' konsert med många nya lärdomar. Som exempelvis att Janove har ett enormt irriterande märke längst ned på sin T-shirt, och att mina linser halkar snett om jag bara himlar med ögonen tillräckligt ofta. Och det är ganska fascinerande hur ironiska gester man kan åstadkomma bara man är på rätt humör.

I klarspråk: Jag har inte varit så oengagerad på en Kaizerskonsert sedan festivalavslutningen i Norge sommaren 2009. Det handlade inte bara om mitt något, ehum, avsvalnade intresse för det här bandet, det var ingen särskilt engagerad spelning och bandet kändes trött och osammansvetsat till och med under de äldre, normalt sett säkra korten som Resistansen och Ompa Til Du Dør. Setlisten hade en märklig ordning, men var hyfsad, bortsett från Hjerteknuser, KGB och de flesta Vol. II-sånger. Støv og Sand fick sig ett upplyft live, och jag är alltid glad åt att få höra Jævel av en Tango. Men det fanns många långt mer givande sätt jag kunnat spendera gårdagen på.

Jag förstår att folk fortfarande gillar Kaizers. För var gemene man är de säkert ett riktigt bra liveband. Men har man upplevt Kaizers under deras glansdagar vet man att "riktigt bra" är ett jävligt dåligt betyg.
Min lösning på problemet kvarstår alltså därför: Kaizers lägger ner, Terje kan ägna sig åt Skambankt på heltid och alla lever lyckliga i sina resterande dagar. Ja. Bra. Tack.

Och apropå Cirkus Kaizers som det senaste året annonserat om allt från ett gäng spelningar med en symfoniorkester, till teater, egen vodka och choklad? Det ska bli en dokumentär också. Just saying.

/ Camilla @ lördag, mars 17, 2012 2 kommentar(er)

Video games are bad for you?
That's what they said about rock'n'roll.

Jag brukar normalt sett känna mig väldigt stereotypt feminin. Jag älskar skor, kläder och smink, avgudar mina välmanikyrerade naglar, lever (tyvärr?) lite efter bilden av den väna flickan som inte tar plats, diggar höga klackar och fina klänningar, och hade jag en bättre ekonomi hade jag glatt gjort tuttarna större och opererat bort revben för att få en smalare midja. Kort och gott: Jag är feministernas mardröm. Men sedan slår jag ner röven framför datorn, och då kommer det. Intresset som på två röda raserar allt vad kvinnlighet heter. Ja, ni gissade rätt: TV-spel. Det finns ju inget värre än att som tjej erkänna att man utvecklar spontan damp varje gång man drar igång ett spel. Men det gör jag. Och jag älskar det. Jag säger som The Auzzie Gamer: I fucking love video games*. Mycket på grund av att spelen fått ersätta mitt obefintliga intresse för film, TV-serier och skönlitteratur, skulle jag gissa.

Jag är nämligen ingen TV-människa. Jag ser inga filmer och försöker inte ens följa några serier, för jag vet att jag kommer att tröttna halvvägs in i första säsongen. Och skönlitteratur vägrar jag helt enkelt. Jag tror att det är därför som spel tilltalar så, för ett bra spel är som en bra film med skillnaden att man blir 20 gånger mer känslomässigt involverad. Visst, man blir lätt förstörd när Miller dör i Saving Private Ryan, men när Soap dör i MW3 blir man totalt jävla knäckt eftersom man slagits som honom respektive vid hans sida i tre spel. Men det är väl egentligen inte så konstigt. I en film är man en åskådare, i ett spel en deltagare, och även utan mycket till handling får man utlopp för så många reaktioner och känslor.

Men det jag skulle göra var att tipsa om några av de, i mitt tycke, bästa spelen. Jag rekommenderar ju indirekt musik i var och vartannat inlägg, och nu tycker jag att det är dags för lite variation. Så here goes.

Modern Warfare 3 - MW3 är spelet som drog in 1 biljon dollar 16 dagar efter releasedatumet, och det är inte för intet. Trots att det är en FPS där storyn inte är havsdjup, så finns det ingen handling eller några karaktärer som dragit in mig lika djupt som Modern Warfare-serien. Händelserna i MW1 och konspirationen från MW2 har som bekant slutat med att Ryssland angripit USA, och i Europa planerar en rysk terrororganisation att inte bara ta över Ryssland, utan också expandera. Med våld, då. Man växlar mellan att spela som Delta Force-soldaten Frost och den ryska lojalisten Yuri, vars indirekta gemensamma mål är att stoppa terrorledaren Makarov. Alla karaktärer man stöter på har väl genomtänkta personligheter (utom Delta Force), och som alltid med CoD är röstskådisarna fantastiska, framför allt Kevin McKidd (Soap) och Roman Varshavsky (Makarov). Vissa tycker dock det är trist att ens spelkaraktärer aldrig pratar under tiden de är spelbara: Jag tycker precis tvärtom, på det viset blir man indragen i storyn, och dessutom slipper man spela som en person man hatar och inte känner med. Banorna känns dock fortfarande snäva och inrutade, och jag tror även att man bör ha spelat de två föregående Modern Warfare för att till fullo kunna sätta sig in i och uppskatta den engagerande storyn, men även utan det är både campaign, special ops och multiplayer något även för förstagångsspelaren.

Ja, det är en trailer till MW2, inte 3, men eftersom den här trailern är den i särklass snyggaste och bland de mest cinematiska jag någonsin sett, så... och 0:38 för prov på Varshavskys underbara skådespel.

Splinter Cell: Conviction - Stealth har aldrig varit en favorit för mig, då jag lätt upplever det som trist och repetitivt, men Conviction har verkligen lyckats med kombinationen av smygande och action. Man antar rollen som Sam Fisher som... nä, vad fan. Handlingen är inget att hänga i julgranen och jag själv har inga direkta sympatier för vår protagonist, men det är inte heller viktigt, där man smyger i skuggor, på tak och på väggar för att... jag ska inte säga "överlista fienden", för fienden är bevisligen både efterbliven och blind, men... "ha ihjäl fienden", och det är faktiskt förbannat rolig och stundtals svårt. Conviction är även grafiskt snyggt och har grymma skådespelare: Som vanligt sticker Elias Toufexis ut. Jag är dock inte övertygad om mark and execute, som förenklar många situationer och förkortar den redan extremt korta speltiden ytterligare, men det är ändå ett spel jag hade ett par roliga timmar med. Bortsett från att jag har en stark fobi för benknäckande och därför måste hålla för öronen och titta bort varje gång Sam vrider nacken av sina fiender, då.

Assassin's Creed: Revelations - Ännu ett spel jag kan tacka Markus för att ha upptäckt. Jag ska erkänna: Jag har släppt story mode, jag bryr mig inte och jag orkar inte spela klart det, för jag har fastnat i multiplayer. Det finns som vanligt olika spellägen, men de flesta går ut på att ditt uppdrag som tempelriddare är att 1) mörda andra tempelriddare så diskret som möjligt, och 2) undvika att själv bli mördad. Jag svär, jag uttalar förbannelser över andra spelare, gnisslar tänder och blir aldrig så genuint förbannad som när jag sitter med detta spel, men jag älskar det. Det finns inte mycket som slår den fantastiska skadeglädjen när du får ett perfekt 1100-poängsmord med gift, och sekunden därpå lyckas bedöva tre förföljare på rad och ser poängen rassla in. Lira deathmatch? Schrodinger89 på PC. Men inga jävla roofers!

L.A. Noire - Och Rockstar Games lyckas igen? Du spelar som Cole Phelps, en polis i 1940-talets Los Angeles, och tillsammans med din partner utreder du mord, vilket kretsar runt bevissamlande i öppna miljöer (inget trist CSI-peka-och-klicka här inte) och förhör, där du måste avläsa de misstänktas reaktioner och svar och agera därefter. I övrigt gasar du runt fritt i Los Angeles, och kan liksom i GTA välja små sidequests i egenskap av att stoppa pågående brott. Jag hyser en sorts hatkärlek till free roaming-spel: Det kan vara kul och ge en viss känsla av realism, men det kan å andra sidan också bli segt och långrandigt, och liksom GTA balanserar L.A. Noire på den fina gränsen. Du kan å andra sidan helt skippa open world-delarna och låta din partner köra till de olika brottsplatserna, vilket gör att du direkt förflyttas dit, men då blir det istället långrandigt med de ständigt upprepande förhörsmomenten... nåja. Förhörsbiten är rolig, och kräver lite hjärnverksamhet när man väger svar mot bevis, och därför är L.A. Noire i små portioner ett kul spel för den som har tålamod och uppskattar en lite lugnare och mer tankekrävande handling.

Mirror's Edge - I ett icke namngivet land, styrt av något som närmast kan liknas vid en totalitär regim som avlyssnar allt och alla, antar man rollen som "runnern" Faith, som jobbar med en motståndsrörelse genom att lämna hemlig information genom den extrem-parkour de förlitar sig på som kommunikationsmedel. Så vad man gör är... tja, att springa och hoppa. Fyrtio meter ovan mark och jagad av fiendesoldater, såklart. Målet är alltid att hitta den snabbaste vägen genom banorna (utan att misslyckas med hoppen och falla mot sin död, som tar sig uttryck genom ett fantastiskt CRUNCH:ande när Faith krossar alla ben i kroppen), och det är inte förrän efter ett par genomspelningar som man inser hur extremt linjärt spelet faktiskt är. Men åh så snyggt. Speltiden är dock obefintlig, och liksom i Splinter Cell blir man väl inte direkt engagerad i storyn. Men den överjävligt snygga grafiken/designen och den innovativa idén gör det ändå till en högkvalitiv spelupplevelse.

Kolla också in: Alan Wake, Hitman: Blood Money, Amnesia: The Dark Descent, Deus Ex: Human Revolution, Black & White (retro ftw), Max Payne, S.T.A.L.K.E.R: Shadow of Chernobyl, Heavy Rain (rekommenderas även till folk som inte gillar spel, då det är enormt cinematiskt, men obs: Kräver tålamod, tålamod, och nämnde jag tålamod?).

Överskattat och besvikelser: Skyrim (alla bara "åh gud vad snyggt", jag bara "ska det där föreställa snö eller plastfolie?"), Battlefield, From Dust (AI:n? Kameran? Hallå?), Kane & Lynch 2, F.E.A.R.

* Alla som inte känner till The Auzzie Gamer borde kolla in hans let's play's på Youtube, jag har aldrig skrattat så mycket som åt hans kommentarer. Det svärs så det stänker om det och jag gissar att feminister inte uppskattar hans ständiga refererande till kvinnliga karaktärer som bitches och cunts, men det är fan så roligt. BLOW THEM SKY FUCKING HIGH!

/ Camilla @ torsdag, mars 08, 2012 6 kommentar(er)

Spleen United @ Den Grå Hal, København 24-02-2012

Jag tänkte egentligen bara skriva följande:
Sommaren 2009 såg jag Spleen United live i Odense. Jag var där för att se Kaizers, och Spleen spelade efter dem, vilket jag var måttligt intresserad och imponerad av. Om jag inte minns fel var min spontana kommentar "errr" och ett par ögonbryn så höjda att de kunde ha flugit iväg. Ett halvår senare ramlade jag över bandets två plattor Godspeed Into The Mainstream och Neanderthal, och efter en genomlyssning kunde jag ha gått över lik för att få ha kunnat skruva tillbaka tiden sex månader. Alternativt borde jag bara ha begått hederssjälvmord.

Efter gårdagens utsålda konsert i Den Grå Hal känns hederssjälvmord åter aktuellt.
Alltså: Förlåt Spleen United, förlåt världen och förlåt alla jag känner för att jag någonsin tänkt en negativ tanke om Spleen. Att de är ett av Danmarks bästa band har jag alltså redan kommit underfund med sedan en tid, men nu vet jag också att de är ett av Danmarks bästa liveband, och jag anser att alla som inte håller med mig är *trumvirvel* dumma i huvudet. Jag skulle bli en sådan otroligt bra recensent. Och som alltid annars: Dansk musik > svensk musik.

I och med detta hoppas jag nu ha återupprättat min heder till den grad att mord inte längre är aktuellt, så tack och hej och over and out för nu.

/ Camilla @ lördag, februari 25, 2012 0 kommentar(er)

22 @ Camden Barfly, London, 10-02-2012

Efter en snabbvisit till London (för att se ett norskt band - hurra för logik!) är jag åter på hemmaplan, och att påstå att det varit några grymma dagar vore en smärre underdrift. Jag var i stan vid 11-tiden på fredagen, där jag sammanstrålade med en trött men glad Josefine. Vi inledde med någon timme på Imperial War Museum, där jag övervägde att bygga bo i avdelningen om andra världskriget. Jag övervägde också att krossa några glaskupor och diskret plocka med mig varenda medalj, vapen och uniform inom synhåll, men det blev inte riktigt av. Jag lyckades även precis hejda mig från att pipa och klappa i händerna som ett barn när jag rörde vid en del av det plan som Rudolf Hess flög till Skottland. Frisk, kvinnlig och onördig är mina ledord.

Efter att ha fnissat i en timme åt årets mest politiskt inkorrekta skämt åkte vi ut till Josefines väninna Elena och hängde, innan vi begav oss till Camden. Före 22 spelade ett australiensiskt band vid namn Me, som lät mer Muse än Muse själva, men de var dock också enormt bra. Sedan var det dags för 22, och det var väl "you had me at hello" över den spelningen. Energiskt? Jo, en aning, och bandet var precis lika grymt och tight live som jag förväntat mig. Förvånansvärt kort setlist - om än väl sammansatt - på 7 eller 8 sånger, så jag hoppas få höra lite mer på Londongiget i maj. För dit ska jag. Om plånboken inte hinner mordhota mig innan dess, alltså.

Det blev öl, och eftersom jag och band bara är en fungerande kombination när de står på scenen, så ägnade jag 40 minuter åt att stirra ned på mina skor och försöka anta skepnaden av en detalj i inredningen. Kände mig social och bekväm. Men sedan sa jag faktiskt hej till Magnus och Mats och insåg att OK, de var visst trevliga och inte så livsfarliga. Natten fortsatte med mer öl med mer roliga människor, och slutade för min del med en tidig och blott salongsberusad hemgång runt 4-tiden. Vi sov några timmar, sa hejdå till Elena och spenderade de resterande tre timmarna på Starbucks och ett nätcafé. Det jag sett av London är alltså caféer, en klubb och ett krigsmuseum, och nämnde jag att det mest intressanta i övrigt var tunnelbanestationen som Mind The Gap i MW3 måste vara modellad efter? Man är ju så jävla turistig av sig.

I skrivande stund sitter jag hos Markus och kraxar och snorar för glatta livet. Eftersom jag som bekant inte har tillstymmelsen av immunförsvar är fyra timmar på flyg = döden för mig, och de närmaste planerna är nu därför att smitta ned honom och alla som rör sig i min närhet. Skadeglädje och den enda sanna glädjen, ni vet. På fredag ska jag se Rammstein för första gången i livet, och jag vet redan nu att det kommer att bli en av de bästa konserterna jag någonsin sett. Fuck yeah.

Folk som inte är så krigsromantiskt lagda, inte får mentala orgasmer av nazigrejer, inte börjar skaka av "HERREGUD, DETTA ÄR SÅ STORT"-känsla av att ta på Rudolf Hess' flygplansmotor, och helt enkelt inte förstår sig på min ohälsosamma fascination för krig - ni kan sluta titta precis... HÄR!

/ Camilla @ söndag, februari 12, 2012 1 kommentar(er)

Tyske Ludder @ Das Bett, Frankfurt, 04-02-2012

Då var man åter hemkommen till Falun och -21 efter att ha spenderat gårdagen i ett inte fullt lika kallt Frankfurt. Eller, om man så vill, "efter att ha spenderat gårdagen på Arlanda och Kastrup pga. tidsmarginaler för att jag inte direkt litar på SJ under perioden oktober-april". Men nog om det. Väl framme hittade jag på en Malin på den fulaste flygplatsen jag sett, varpå vi tjattrade/skrattade/lät som man gör när man inte träffats på över ett år. Åkte till Malins couchsurfing-kompis och vinade, innan vi bytte om till klänning, tunna strumpbyxor och pumps för att bege oss ut och köa en timme i -10. Vi överlevde med vodkans magiska hjälp, släpptes in, hittade på några roliga tyskar att hänga med, ölade. Och sedan blev det Tyske Ludder.

Jag talar inte tyska och kan erkänna att jag inte förstår mycket av Tyske Ludders texter. Det kom jag till insikt med först i år när jag lyssnade på Bastard för säkert tvåhundrade gången, och plötsligt hörde "fotze" nämnas. Något jag dock också kommit till insikt med är att de faktiskt får sjunga om vad fan de vill, för bra musik kräver ingen språkförståelse. Och bra musik är Tyske Ludder, särskilt live. Det är så kontrollerat, så kraftfullt och så jävla snyggt, både metaforiskt och visuellt. Det är möjligt att det inte är så svårt för ett provokativt och militärinspirerat band att få mig på fall, fröken Camilla Krigsromantiker Jonasson, men å andra sidan verkade inte heller den övriga publiken klaga. Tung ljudbild, aggressivitet och högt tempo är en jäkligt bra kombination, och det får ju ses som positivt när man inte vet om man ska dansa, röja eller bara dö över hur perfekt allt är.

Efter spelningen och efter att jag runnit bort (varför har alla klubbägare en fetisch för dålig ventilation?) blev det öl. Jag fick en hoodie från merchen av en full kille som klängt på mig hela kvällen - "om jag inte får ge dig en puss så måste jag få ge dig NÅGOT annat" - och sedan blev det mer öl. Mycket öl. Runt femtiden drog vi oss plötsligt till minnes om att våra plan hem gick strax efter 7, varpå det blev ett väldigt hastigt hejdåkramande, en ännu hastigare reträtt efter vårt bagage och en jävligt hastig taxiresa till flygplatsen. Jag dog på planet långt innan avgång och vaknade i samma sekund som vi touchade ner på Arlanda, och jag trodde i vanlig ordning att vi kraschade och att jag skulle dö. Kul.

Har just ridit Anna och ska snart till herr pojkvän, men först och främst återgå till att dö. Dels för att jag glor på Schindler's List och vill krypa ur skinnet över 1) alla SS-uniformer, 2) Ralph Fiennes och framför allt 3) Ralph Fiennes i SS-uniform, men mest för att jag är lika pigg som om jag suttit på Guantanamo i en månad.
Nästa vecka blir det förhoppningsvis London ihop med Josefine, konsert med 22 och en fri dag där jag tänkte göra ett besök på Imperial War Museum och... tja, inte så mycket mer, faktiskt. Men tills vidare, alltså: Dö.

/ Camilla @ söndag, februari 05, 2012 2 kommentar(er)

Nu kommer alla norska läsare säga "JA, VI HAR SETT, HÅLL KÄFTEN OM DET NU FÖR HELVETE".

Men det är ju så fantastiskt gjort att jag måste tillägna en bloggpost till det.
Text- och videolänk i bilden.

(Men VG, ni kunde gott ha omnämnt bandet som Terje faktiskt frontar, och skrivit "Skambankt-sångaren" istället för "Kaizers-gitarristen".)

/ Camilla @ söndag, januari 15, 2012

Att misslyckas med att vara mainstream.

Jag tänkte inte vara sämre än att följa den berömda strömmen och skriva ett uppsummerande inlägg om det gångna året, men saker och ting tenderar ju som bekant sällan att gå som jag planerat. Så mycket fick jag för att klicka på Bloggers nytt inlägg-flik med ett nöjt leende á la "hehe, NU JÄVLAR". Men det blir väl lätt så när man inte heter Håkan Juholt eller Matthias Rath, man orsakar helt enkelt inte så många uppseendeväckande saker i livet att man måste tala ut om hur det känns att vara hatad av var och varannan människa.

Vi kan väl därför nöja oss med att säga så här: 2011 var året då jag träffade Andy Fletcher, vilket alla som någon gång befunnit sig inom en radie av 80 mil från mig redan bör vara väl medvetna om. Om jag hade fått en stroke av chocken och dött samma natt hade det inte gjort något, inte ens om jag varit religiös och därmed varit övertygad om att jag inte bara dött utan också brunnit i helvetet. Jag är ledsen, alla creddiga människor där ute, men jag avser att vara starstruck över den där augustinatten för resten av mitt liv.

Jag har varken några planer eller förhoppningar om 2012, eftersom jag kan känna att det är lite naivt att tro att man är en ny människa så fort klockan slagit 00:01 den 1 januari. Det enda jag egentligen vet är att jag går mot ett psykiskt friskt år utan att drabbas av varken PSD eller akut panikångest, för i år tänker jag nämligen inte göra om misstaget att se Alice In Videoland eller Bob Dylan live. Därmed bör jag inte behöva oroa mig för att hamna på tvångsvården, alternativt i fängelset efter ett ovanligt rått mord på en eller fler musiker.
Inte heller lär jag spränga några trumhinnor med ytterligare "MEN FÖR HELVETE"-vrål, eftersom spelvärldens bästa antagonist och protagonist redan gått och dött i Modern Warfare 3, jävla Infinity Wardfittor. Framtida MW kommer liksom inte att kännas så engagerande utan en psykopatisk Makarov och en allmänt fantastisk Soap, så nu kan väl de Hörselskadades Riksförbund andas ut.

Annars blir det nog som det brukar, det vill säga att jag med jämna mellanrum lär vilja skicka hästen till Scan och resten av världen till koncentrationsläger. Jag har också redan spenderat alldeles för mycket pengar på konsertbiljetter, så även det här året kommer ni att få utstå en massa konsertbabbel som ingen utom jag själv bryr mig om. Jag förstår att ni ramlar av stolarna av glädje. Dessutom har jag mördat mitt sociala liv genom att köpa ett PS3, så härifrån kan det väl bara gå nedåt. Man ska vara som man blev när man inte blev som man skulle, det är visst enklast så.

Världens sexigaste band (MUSIKALISKT, OK?). Frankfurt. Fyra veckor. Fyyrrra veckorrrr. Sug på den.

/ Camilla @ torsdag, januari 05, 2012 5 kommentar(er)

Maroon 5: Good music can be so hard to find. Camilla: Skrik, skratt.

Jag tycker att musik är det bästa som finns, om någon blind/döv/förståndshandikappad person mot förmodan missat det. Jag kan dock också tycka att musik även är det värsta som finns, även om jag föredrar att inte vara så himla mainstream i mitt hat och sparka in öppna dörrar.

Liksom, ja, vi fattar alla att Takida, Nickelback och all annan "kolla våra skillz på elgitarr <3"-pop är gjord av efterblivna för efterblivna. Ja, vi vet att Per Gessle är satan. Ja, vi som inte brukar se artister i köpcentrum är införstådda med att Chris Medina är ett peckel som skor sig på sin hjärnskadade flickvän. Ja, vi är medvetna om att Idoldeltagare är just Idoldeltagare och inte nästa David Bowie. Ja, det är jättekul och nyskapande och creddigt med 83714 memes och skämt om Justin Bieber och Rebecca Black, jag tror precis att 2010 och det tidiga 2011 ringde och ville ha både er och skämten tillbaka.

Därför tänkte jag bjuda er på en liten positiv, gullig och fullständigt objektiv textsamling, om alla de andra, inte lika självklara människorna som med sin blotta existens lyckas förpesta hela min vardag. Spola PMS-skämten, man behöver inte vara på dåligt humör för att vilja begå våldsbrott efter att ha utstått P3 eller Rix FM i en timme, man behöver bara vara vettig. Och ja, jag har själv lyssnat på fler av de här artisterna förr. Vi har alla haft våra förvirrade perioder i livet.

------------------------------------------------------------------------------------

• Maroon 5. Bortsett från musiken vill jag säga: Kära sångare, må du aldrig bli radiopratare eller röstskådis. OK, jag skulle möjligen kunna tänka mig dig som skådis till Nasse i Nalle Puh. Inte bara för att din röst är som gjord för honom, men också för att han är en fruktansvärt irriterande och onödig karaktär. Ni har alltså mer än en sak gemensamt.

• Alice In Videoland. Nej. Bara nej.

• Robyn. Jag tycker inte om barn och fjortisar. Jag tycker ännu mindre om vuxna människor som både sjunger som, ser ut som och beter sig som just barn och/eller fjortisar.

• Melissa Horn, Anna Ternheim, Lykke Li, Annika Norlin, Laleh, och alla andra dylika, inåtvända sångerskor som är SÅ SVÅRA, SÅ DJUPA, SÅ KÄNSLOSAMMA, SÅ SÅRADE och SÅ UPPFYLLDA AV SIG SJÄLVA. Passa er så att ni inte blundar så mycket när ni sjunger att era ögon trycks in i era hjärnor och försvinner.

• Jonathan Johansson, Joel Alme, Nordpolen, och alla andra ensamma, manliga, svenska popsångare som kan ta ett ackord på gitarr, vara pseudokänsliga och se ut så här på pressbild: :-(

• Armand Mirpour kvalar eventuellt inte in bland de övre nissarna eftersom jag tack gode gud aldrig sett människan, så han får en egen avdelning. Jag tror dessutom aldrig att jag blivit så förbannad över hur usel en sång kan vara förrän jag hörde hans "I am a volcano and I låter som every single menlös swedish pop artist som ever spelats på ondskans näste, P3"-trall.

• Bruce Springsteen. WTF, världen?!

• Bob Dylan. Världen, WTF?!

• Adele. Jag kan också skrika och yla med en bruten röst, men eftersom jag till skillnad från dig tänker på mina medmänniskors hörsel, vett och sans ger jag fan i det.

• Alla andra kvinnliga sångerskor som jag inte redan kräkts verbalt på. Sorry. Det är ingen manschauvinistisk principsak, jag klarar bara inte av kvinnliga sångröster. Det är dessutom fullt möjligt att även James Blunt bör nämnas i den här kategorin.

• Lars Winnerbäck. Därför att... därför att. Det är väl lite syndrom av "SÅ SVÅR, SÅ DJUP, SÅ KÄNSLOSAM, SÅ SÅRAD och SÅ UPPFYLLD AV SIG SJÄLV" här också. Å andra sidan, om Lasse inte funnits och aldrig skrivit Ett Sällsynt Exemplar, vilka texter skulle då alla unika små popbrudar tatuera in? Ni vet, de som också är SÅ SVÅRA, SÅ DJUPA, SÅ KÄNSLOSAMMA, SÅ SÅRADE och SÅ UPPFYLLDA AV SIG SJÄLVA.

• Carl och Viktor Norén, jag håller inte direkt isär dem bortsett från att den ena är rätt snygg och den andra är det inte. Vi kvinnor borde objektifiera mera. Hur som helst. Musiken. Jag kan köpa Sugarplum, men jag kan inte köpa två separata solokarriärer som låter exakt som Sugarplum men tio gånger tråkigare.

• Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray. Vi hade Snook, som jag kan tycka var en rätt kul grupp. Nu har vi två killar vars slätstrukna helvete till menlös svensk pop låter exakt, EXAKT, likadan. Jag förstår fortfarande inte varför vissa festivaler i somras bokade båda två när de kunnat spara pengar genom att bara boka den ena, ingen hade ju ändå märkt någon skillnad.

• Crystal Castles. Jag läste en intervju med sångerskan där hon sa "ibland skriker jag bara". NO JÄVLA SHIT HÖRRÖDU.

------------------------------------------------------------------------------------

Det här är för övrigt den enda juldoftande musik mina öron frivilligt kommer att utsätta sig för i år. Kan musik vara sexig så är det definitivt tysk aggrotech som är det über alles.

Jag tänkte annars avsluta med en oxymoron genom att önska er alla, särskilt alla småbarnsföräldrar, en god, stressfri och smal jul! Vi hörs väl igen när jag följt strömmen och kladdat ihop sammanfattning av året, som i vanlig ordning lär få er allesammans att ramla ur sofforna av intresse. Den här gången tror jag faktiskt att jag ska kunna klämma in lite positiva händelser också, så om inte annat får ni väl ett kollektivt slaganfall och dör av chock istället. Så många möjligheter, så lite tid.

För övrigt ser jag mig som en ganska sansad person, men jag skulle med glädje hugga av både min egen och andras högerarmar för att få se Skambankt en gång till, typ, nu genast, men det har väl alla inom 570 mils radie redan fått med sig utan att jag behövt säga något.

/ Camilla @ måndag, december 19, 2011 6 kommentar(er)

Skambankt @ Only 1, Klepp 17-12-2011

Det här kommer, rent ordmässigt, att bli det fattigaste inlägget jag författat på ett bra tag. Jag har dessutom inte så mycket som en vettig bild eller video att dela med mig av.

Men vad jag tänkte framhålla är att jag inte vet något finare eller bättre än Skambankt, och jag vet uppriktigt sagt inte vad jag skulle ha för ihållande ljuspunkter i vardagen utan dem. Från sekunden de äntrade den lilla scenen på Only 1 igår stod jag med ett genuint okontrollerat leende på läpparna, och det speglade det enda jag kände under resten av deras spelning. Total och kravlös lycka.
Objektivt sett var det här dessutom tveklöst en av de bättre konserterna.

Sist jag hade det så här bra var nog i december 2010. Innan igår var det nämligen den senaste gången jag såg Skambankt. Nu har jag ingen aning om när nästa spelning sker - det vet nog ingen - men jag kan lova att jag redan börjat se fram emot den.

/ Camilla @ söndag, december 18, 2011 1 kommentar(er)