6 januari 2011

Du frågar mig vad kärlek är, men jag vet inget om det där.

Året var 2007. Jag var 18 år gammal, hade blivit myndig så tidigt som månaden innan, och besökte för första gången Stavanger. Jag var spänd, lite vilsen och nervös, men framför allt väldigt förväntansfull. Inte för resan, men väl för skälet till den. Konserten med bandet som jag om bara några timmar skulle få se för första gången i mitt liv.

Jag minns sällan detaljer från konserter. Omständigheter, människor och miljöer tappar jag omedelbart, ofta samma natt. Låtlistor försvinner efter några dagar. Jag brukar inte tycka att det spelar någon roll, för vad som spelar roll, och vad jag alltid minns, är känslorna. Den där nästan överväldigande lyckan man upplevde där och då. Energiruset som närmast kan liknas vid en adrenalinkick. Under de där 90 minuterna vid kravallstaketet, i trängseln och framför strålkastarna och med basen dånande i öronen, då är det scenen och bara scenen som existerar. Det är vad som hänger sig kvar, helheten, känslorna, inte detaljerna.

Men den där kvällen på Folken är ett undantag. Jag minns allt från sekunden då jag lite tveksamt ställde mig längst bak i den fulla lokalen, till ögonblicket då belysningen dämpades och publikens jubel steg. Jag minns Tyster, Angst, Dynasti, Skamania och alla de andra låtarna som jag tills dess bara hört i min stereo, och hur allt slutligen var över när de fyra männen på scenen försvann av. Och jag minns framför allt hur jag då stod där med ett vilt bultande hjärta och visste att jag var fast.


Människor brukar ofta fråga hur man kan känna så mycket för musik och för ett specifikt band. Jag har ofta försökt förklara, men efter mycket frustration och missförståelse insett att det inte är någon idé. Det går inte att förklara för någon som inte förstår, som Ingemar Stenmark ska ha sagt en gång. Den där lilla plastbiten med en timmes musik på betyder så mycket och på ett sådant främmande plan att det är smått omöjligt att beskriva, nästan även för sig själv.

Man kan tycka att det "bara är musik", och det är ju egentligen så det är. Samtidigt finns det inget som förringar det så mycket som att kalla det för det. "Bara musik". Skambankt är mer än så - de betyder åtminstone mer än så. Jag kan relatera deras musik till så många saker i mitt liv, minnen som vardagliga ting. Jag har varit glad till deras musik, jag har varit ledsen till den, jag har festat, skrattat, gråtit, firat segrar, sörjt förluster, varit full, bakis, förbannad, stressad, träffat nya människor, gamla goda vänner, fördrivit tid... oavsett vad jag gjort och hur jag mått har det alltid funnits låtar som förstärkt eller tagit bort sinnesstämningen, vad jag för tillfället råkat önska. De har alltid funnits där.

Det är inte det att jag inte kan älska annan musik. Jag har andra band som följt med under större delen av mina tonår och som med tiden kommit att betyda något alldeles extra. Sådan musik som säger en mer än mycket annat i livet, sånger man heller aldrig kommer att glömma eller växa ifrån. Det är en fantastisk känsla, men det är inte den känslan.

Jag vet att det inte finns några ord på det här språket som duger för att utgöra varken en rättvis beskrivning av, eller ett tack för, hur mycket Skambankt gör och betyder för mig, men jag önskar så att det gjorde det.